Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
faller oss så, kan också helt enkelt bero därpå,
att vi reagera kraftigare när människovärdet
trampas under fötterna. Och då är orsaken ju
den rakt motsatta.
Denna fråga må emellertid lämnas öppen.
Huvudsaken är, att vålds- och
brutaliserings-tendenserna finnas där och att människovärde,
frihet och personlighet, sanning och rätt
trampas under fötterna av dem, som ligga
på knä för tidens gudar. Och då blir till slut
den viktigaste frågan denna: vill kristendomen
bilda en gemensam front med humanismen
för att bekämpa dem eller bidrar den att släpa
fram ved. till det bål, där man vill bränna det
bästa och dyrbaraste i människoanden?
Humanismens anhängare önska för sin del, tror jag
mig kunna säga, icke någon strid med
kristendomens. De veta, att humanismen på
väsentliga punkter står i den största
tacksamhetsskuld till denna. Och just i den nuvarande
situationen skulle det enligt min mening vara
ödesdigert, om klyftan vidgades. Vi behöva
samla till en gemensam anfalls- och
försvarsfront alla krafter, som kämpa för
människovärdets helgd. Det kan bli av ganska
avgörande betydelse, vilken ställning
kristendomen här intar. Alf Ahlberc
Finländskt
Hågkomster och livsintryck. Sextonde
samlingen: Finländska minnen av 28
författare. Lindblads. 7: 50.
Det var ett gott grepp av Lindblads
förlag att ge ut ett band "Hågkomster och
livsintryck" från Finland. Finland är ett
intressant land i sig självt, och dubbelt intressant
för oss svenskar. Som motstycke till Kiplings
retoriska fråga "and what should they know
of England who only England know?" kan
man ställa upp det påståendet att man måste
känna till Finland för att förstå Sverige.
Ingenstans i världen finner man två länder
där samhällsinrättningarna och sederna äro
så likartade och de kulturellt utslagsgivande
klassernas mentalitet så olikartad. I Finland
leva sextonhundratalets skrovliga heroism och
rokokons kosmopolitiska herrgårdsförfining
oförmedlat vid sidan av varandra. I Sverige
förtvinade bägge dessa arvedelar under vårt
färglösa och händelsefattiga adertonhundratal.
Nyromantiken, som gick oss nästan spårlöst
förbi, blev i Finland anammad som ett
evangelium, och ännu i dag är Finlands folk det
mest romantiskt betonade i Europa. Sverige
däremot är en högborg för liberalismens
idéer. Vi äro inte Nordens fransmän —
åtminstone inte i positiv måtto, fastän vi äro
positivister i Comtes anda — snarare kan man
kalla oss Nordens engelsmän eller Europas
yankees. Finländarna äro fanatiker. Vår
relativa frihet från fanatism beror i väsentlig mån
på att vi äro désintéressés.
f Finland är ett svalg befäst mellan
medelklass och underklass. I Sverige skaka gästerna
hand med värdfolkets hembiträde — men
umgänget mellan de elementarskolebildade är
handikappat av ett tungusiskt mandarinväsen,
som väcker finländares och andra utlänningars
häpnad.
Detta och mycket annat kunde i detta
sammanhang sägas till deras tjänst som ha vant
sig vid att betrakta förhållandena i Finland
vom hohen Pferde herab. Å andra sidan
bör det framhållas att folklynnet inte är så
fast förankrat i den så kallade rasen som
mången tror.
De finländska hågkomster, som ha givit
anledning till dessa allmänna reflexioner,
kretsa till största delen kring sådana från
svensk synpunkt säregna upplevelser, som
voro dagligt bröd för finländska patrioter
i synnerhet under det ryska förtryckets år
närmast efter 1899 och vid tiden för Finlands
frigörelse och inbördeskriget. Dessa skeden ha
blivit belysta i en ymnigt flödande
memoarlitteratur, men man tröttnar inte på att höra
nya detaljer berättas eller redan kända detaljer
varieras. Det är särskilt fängslande att
konstatera att i en upprörd brytningstid det
heroiska tog ut sin rätt inte minst — man kan
väl rentav säga: framför allt — hos
veten-skapsidkarna, och deras skildringar äro fyllda
av ett alldeles särskilt ethos, vare sig de, som
Eirik Hornborgs "I inbördeskrigets skugga",
äro tänkta och utformade under
hävdatecknarens synvinkel eller, som Herman
Gummerus’ "Något av vad jag upplevde som aktivist
och diplomat", bära prägeln Menschliches,
Allzumenschliches.
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
