Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Hagar Olsson: Toivo Pekkanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
lekslycka som skildras. Den spirar på kargaste
grund, under förhållanden som varje
ögonblick hotar med ödeläggelse och katastrof.
Arbetslöshetens skugga vilar över det hela.
Aüne, en ung arbeterska vid en
cellulosafabrik, lär känna säsongarbetaren Jakob, en
man sä rotlös i tillvaron som bara en proletär
kan vara. Han har aldrig känt någon trygghet
eller säkerhet i livet. Han söker arbete där det
står att få, det tyngsta och grövsta arbetet,
i hamnarna, i skogarna. Hans väsen är sådant
som livet gjort det: dystert, inbundet, torftigt.
Hans livsattityd är den djupa misstrons, hans
livsuppfattning hopplös. Det förhållande som
uppstår mellan dessa två behärskas helt av
"livets stränga och hårda materiella former".
De har inte ett rum som de kan kalla sitt. Det
händer att de kan stjäla sig till en öm stund
i en tom bykstuga, där de sitter sida vid sida
i skumrasket på den smala bänken och håller
varandra i handen. För det mesta är de
hänvisade till att mötas ute. De älskar som djuren
och blommorna — ute i skogarna. Men inte
med samma sorglöshet. De är människor,
bundna av sina sociala villkor, och måste
frukta sin egen kärlek. På ett gripande sätt
har författaren skildrat denna fruktan, denna
smygande livsrädsla, som har sitt upphov
i fullständig materiell otrygghet. Den förmår
visserligen inte besegra begäret, men väl
förgifta glädjen.
För kvinnan är det lättare att åtminstone
för stunden hänge sig åt förnimmelser av
lycka och inre tillfredsställelse. Mannens
vandring mot det oundvikliga är tyngre,
medvetnare, mera tragisk. När det fruktade skett
och barnet väntas, växer hans inbundna och
torftiga gestalt till en enkel storhet som med
hänsyn till de knappa medel författaren använt
gott kan kallas klassisk. Ödet har tagit honom.
Han är av sådant virke att ödet har något
att ta i. Det som binder honom vid kvinnan
och barnet förnimmer han som något
opersonligt, något som egentligen inte angår
honom, men ändå har makt att göra honom
till en slav och en fånge. Så känner han det,
när han går till sjukhuset för att hälsa på
hustrun och se barnet. Och ändå blir detta
hjälplösa och ordkarga möte sådant, att man
minns det som ett av diktarens skönaste
ackord.
Berättad på ett annat sätt, med mindre
allvar och mindre konstnärligt djup, skulle
denna historia göra ett beklämmande intryck.
Hos Pekkanen blir den i stället högtidlig och
stark. Den blir det därför att fonden, mot
vilken gestalterna tecknats, är tillräckligt djup
för att låta deras livs enkla realiteter och
deras själars ängslade och trevande rörelser
framstå så meningsfulla som de är i det
enskilda livsödets koncentrerade drama.
Toivo Pekkanens diktning har vuxit upp
i fabrikens skugga — i hård tid. Den bär
spår därav i sin tyngd, sitt allvar. Kanske
kan man också säga alt dess rena, oförvitliga
och starka hållning är ett tecken på att
författaren inte varit utsatt för det skrivande
folkets yrkesfrestelser. Häpnadsväckande är
medlens och uttrycksformernas förfining, den
inneboende livsuppfattningens ädla
generositet. Där sådant växer fram, där finns sol.
Hjärtats, sinnelagets sol.
Hagar Olssön
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
