Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOIVO PEKKANEN
melse av höstens närhet som låg i luften; den
tyngde hennes sinne. När hösten kom var det
slut med arbetet för Jakob och han måste
lämna staden. Hela sommaren, hela den långa
härliga varma sommaren hade hon haft Jakob
kär och ett sådant överdåd har sina följder.
Hon v.Tr havande.
På gatan såg hon inte till någon av sina
närmaste vänner utan fick gå för sig själv
med sina skrämmande, förvirrade tankar.
Men vid inkörseln till fabriken stötte hon
ihop med två flickor som arbetade på samma
avdelning som hon. Hon knep stramt ihop
läpparna för att se käckare ut, ropade hej
och slöt sig till dem. Så mycket hon visste
hade ingen, inte ens Jakob, en aning om hur
det stod till med henne. Inne på
fabriksområdet strök vägen tätt förbi den stora vita
kontorsbyggnaden och sänkte sig sedan nedåt
mot de svartnade fabrikskomplexen som stod
på huk under platta tak, för att mellan dem
plötsligt övergå i ett smalt rullvagnsspår.
Skrattande steg de alla tre samtidigt in genom
stora porten, uppfriskade av promenaden.
Nattskiftet väntade redan otåligt på deras
ankomst, redo att överlåta platsen åt dem.
Så fort Aune fått kappan av sig ställde hon
sig på sin plats vid den stora torkmaskinen
som oupphörligt spydde ur sitt gap
fyrkantiga, perforerade cellulosaark. Många
kvinnor arbetade på denna avdelning, men bland
dem fanns inte en enda som Aune kunnat
anförtro sig åt. De stod fyra flickor vid samma
maskin. De stod sida vid sida, lite
framåt-böjda, och rättade till cellulosaarken som
föll ur maskinen och samlade upp dem i
prydliga högar. När högarna blivit lagom
stora grep de tag i dem och sköt över dem
till mannen som med hjälp av en sinnrik
maskin band ihop dem till balar som vägde
sina tvåhundra kilo. Arbetet krävde inte stor
skicklighet och självständiga tankar tålde det
inte alis, men det förband dem ändå med den
stora vida världen. När balaren fått ett kolli
färdigt stjälpte han behändigt in det i
linbanans korg som bar det vidare genom
väggen och tvärsöver fabriksgården in i
lagerrummet. Men där fann massabalen bara en
tillfällig vilostad. Inom kort skulle den äntra
pråmar, klättra över illa medfarna
skeppsrelingar och i mörka lastrum gunga över stora
hav. Och dessutom skulle den beredas och
förädlas i åtskilliga fabriker och inrättningar
innan den var god nog alt uppträda på
marknaden i form av böcker, tidningar,
omslagspapper eller annan specialvara. Balens
slutliga öde var emellertid att nå den plats, där
den i frid blev jord igen och förvandlades
till närande mylla kring nya träds rötter. Så
länge den var i rörelse ute i världen var den
ett nyttigt ting som människorna fördrev sin
tid med. Men så långt tänkte inte Aune och
hennes kamrater; de hade inte mycket mer än
lönen som band dem vid arbetet. Och
eftersom de ingenting visste om bolagets vinster
och förluster på de stora tävlingsbanorna ute
i världen, ännu mindre något om dess
framtidsplaner, så tycktes dem arbetet ofta
enformigt och tråkigt. Men fabriken livnärde
dem och de hade bara att hålla fast vid den,
vare sig de ville det eller inte. Deras föräldrar
hade på sin tid flyttat in från landsbygden,
men själva var de födda i fabrikens närhet,
i dess vingars skugga, och de fattade
instinktivt att de hade rätt att fordra sin utkomst
av den, då de å sin sida tjänade den ett
bestämt antal timmar om dagen. Men det
var utanför fabriken deras verkliga intressen,
deras känslor, sorger och strävanden grodde
och växte inom dem. Dessa företeelser hade
inget samband med fabriken, men de frodades
i pockande mångfald inom dem. Det hade
förstås varit bäst om de stannat hemma när
arbetet var slut, bäst för dem själva och
fabriken att skodon och krafter sparats, men
de kunde en gång för alla inte föreställa sig
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
