Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T O I V O PEKKANEN
murbruk, lut och nygräddat bröd i rummet.
När deras kläder torkat tog de plats på
bänken, där tvätterskan suttit och vilat sig
på dagen. Den var så kort att de fick lov att
trycka sig tätt intill varandra för att få plats
båda två.
Då och då oroades Jakob av tanken att han
borde gå sin väg, men stundens stämning höll
honom fången och han rörde sig inte. Det
var så mörkt att de inte såg mer av varandra
än en dunkel obestämd skepnad. Aune gjorde
några gånger ett försök att inleda ett samtal,
men Jakobs korta enstaviga svar, som tycktes
förbjuda henne att fortsätta, gjorde strax slut
på det. Så satt de försjunkna i tystnad som
förut och i denna tystnad kämpade Jakob en
hård kamp med sig själv. Även i denna stund
vakade hans till det yttersta utvecklade
försiktighet: han spårade faran och såg fällan
som det inte skulle vara lätt att komma ur.
Men å andra sidan höll flickans kroppsliga
närhet honom fången. Han försökte hålla sig
stilla och låta bli att säga något, emedan det
tycktes honom att detta utgjorde ett skydd.
Men Aune kunde inte sitta riktigt stilla ett
enda ögonblick. När hon inte talade sökte
hon på något annat sätt utlopp för sin
inre upphetsning: hon vaggade oavbrutet med
kroppen och armar och ben genomfors av
snabba, omärkliga, knyckande rörelser. När
hon med någon av sina lemmar snuddade vid
Jakob råkade även han i darrning och
förlorade sin säkerhet. I vissa stunder kände
Jakob att ingenting annat än fruktan, denna
förbannade svaghet som han hatade, höll
honom tillbaka. Förbittrad sade han sig att
om han nu gav efter skulle han binda sig
för alltid och den med möda tillkämpade
jämvikten i hans liv skulle vara hopplöst
sönderslagen. Han skulle inte efteråt kunna gå hem
och glömma bort saken, såsom en annan
kanske skulle göra. Dessa tankar fördärvade
fullständigt humöret för honom. Det var ju tyd-
ligt att ingen annan man var en sådan stackare
i dessa saker som han. Förtvivlad sträckte han
ut handen och tog flickan om ryggen, och
när han kände hennes kropp styvna till vid
beröringen slog han armen fastare om henne
och pressade henne i sin famn. Men då
övergav honom på nytt hans mod, han släppte
hastigt sitt grepp och gick bort: ifrån henne,
så att mörkret skilde dem åt.
Det regnade fortfarande när Jakob gick
hem. Han bodde långt borta, i en helt annan
del av staden. Medan han gick försökte han
göra klart för sig vad det egentligen var som
hade hänt. Han insåg att han övervunnit en
frestelse, men detta gav honom ingen
tillfredsställelse. En berusning som han inte vetat om
att den fanns hade nalkats honom, men han
hade själv stött den ifrån sig. Minnet av
denna erfarenhet gjorde honom stillsam och
sorgsen. Kanske skulle ingen annan ha handlat
så hjälplöst som han. När han äntligen steg
in i rummet, som han delade med sin
hyres-värdinna och hennes två barn, hörde han de
tre varelserna andas i mörkret. Natten var
redan långt framskriden. Uttröttad klädde han
av sig och när han lade sig till vila tryckte
honom en obestämd, gnagande
otillfredsställelse, vars orsaker han inte på ett nöjaktigt
sätt kunde klargöra för sig själv.
IV.
Under de följande veckorna behärskades
Jakob helt av denna aftons upplevelse. Endast
genom själviakttagelse och energisk
tankedisciplin förmådde han bevara sinnets
jämvikt. Om hans självkontroll slappnade för ett
enda ögonblick var han strax ett rov för
frestelsen. Fantasien sökte sig alltid fram till
den stund då de satt sida vid sida, och utan
att säga något, på tvätterskans lilla bänk.
Och när minnet av denna stund fick liv inom
honom blev han utom sig av begär. Han
kunde inte i minnet återkalla riågot tydligt,
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
