Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
— För att jag inte har pengar så jag kunde
gå in. Det är ganska dyrt.
— Jag var där inne, men det blev tråkigt.
Mina kamrater gick för länge sedan och jag
tänkte jag kunde hinna fatt dem om jag tog
den här genvägen.
Men nu tycktes Aune inte längre ha någon
lust att gå. Hon stod där en smula förlägen
och vred på ett grässtrå som hon knyckt från
marken. Sin bruna kappa bar hon på armen,
hon hade tagit den av sig för hettans skull.
Den lilla moderna hatten satt kokett på sned
och de rika mörka lockarna vällde fram under
den, i nacken och på sidorna. Hyn var redan
brunbränd av solen. Äntligen reste sig Jakob
och de följde tillsammans stigen inåt skogen.
Minnet av det overkliga lyckotillståndet, som
han varit försjunken i innan flickan kom, höll
honom alltjämt fången och fördunklade hans
tankar. Han visste inte riktigt om det var han
Som följde flickan eller flickan som följde
honom.
-När de gått ett stycke krökte vägen runtom
en vikbotten och de råkade in på låglänta och
vattensjuka marker. De fick lov att hoppa från
tuva till tuva för att inte bli våta om fötterna.
Det hände några gånger, då avståndet mellan
tuvorna tycktes alltför stort, att flickan
stannade, tvehågsen och förbryllad. Då sträckte
Jakob på sig och räckte henne handen; flickan
fattade den förtroendefullt och hoppade med
slutna ögon över det farliga stället. Sedan
märkte de plötsligt att de förvillat sig från
vägen, stigen syntes inte till, men sumpmarken
utbredde sig åt alla håll så långt de kunde
se. De stannade på en plats som höjde sig
som en ö ur omgivningen. Där stod en
gammal ensam tall. Ett mjukt, sparsamt gräs växte
på detta ställe och marken var översållad med
barr. Det var redan sent, ty solen stod lågt,
skenet föll in mellan trädstammarna och
kastade långa skuggor på marken. Men
grässluttningen var ännu varm och inbjöd till vila.
Jakob kände sig nu fullständigt väl till
uiods och lätt om hjärtat. Hans tillstånd var
liksom en fortsättning av det han nyss erfarit
ensam, men han förstod att det nu berodde
på att Aune var i hans närhet. Han sträckte
ut sig på marken och låg där på rygg och
blickade in i den ljusblåa, efter hand
mörknande himmeln, på vilken några lätta
molntappar drev för vinden. Aune satt orörlig
bredvid honom och hennes blick var i fjärran.
Hela skogen sov stilla; inte en fläkt, inte ett
prassel förnams.
Men snart började marken andas kyla. Den
var uppvärmd endast på ytan; stack man in
fingret i gräset kände man strax den fuktiga,
kalla mullen. Kölden trängde sig
oemotståndligt på dem. För att bli varma tryckte de sig
instinktivt närmare varandra. De talade inte
ett ord om det som hade förefallit tidigare,
men de visste båda att det var just detta
förflutna som skapade denna intimitet mellan
dem. Tvärsigenom doften av torra barr och
sumpig mark tyckte sig Jakob förnimma den
svaga fläkten av en förgången kväll. Från
den kvällen ledde en obruten brygga av tankar
och förhoppningar fram till denna kväll. Just
hit hade de strävat, just detta hade de
eftertraktat. denna stillhet och denna varandras
närhet.
Mot natten tycktes fåglarnas sång bli
intensivare. Videbuskarnas halvutspruckna blad
antog en djup, mörk färgton som gjorde dem
större. När de två sökte värme hos varandra
råkade de efter hand in på det farliga område,
där den inbillade lyckan förvandlas i
njutningens mörka, beska plåga. 1 själva
berus-ningen fanns förtvivlans gadd. 1 denna
avgörande stund påminde sig Jakob alla de
tänkvärda ord han samlat på för att skydda sin
tillvaro mot kvinnan, men samtidigt mindes
han den besvikelse som frestelsens
övervinnande hade efterlämnat. Om han hade sett
något hopp i framtiden skulle han kanske ha
23. —
B. L. M. 1936.
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
