Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOIVO PEKKANEN
stått emot, men det fanns inget hopp, bara
en visshet att han aldrig skulle nå högre i sitt
liv, och denna visshet bröt hans motstånd.
Varför skulle han för alltid avstå från detta?
Varför skulle han aldrig få smaka en sällhet
som stod öppen för alla skapade varelser på
jorden?
När Jakob slöt Aune i sin famn kände han
hur hennes kropp plågsamt skälvde och han
förstod att även hon fruktade och att hennes
fruktan var maktlös. De hade nått extasens
höjdpunkt, men de kände förtvivlan. De visste,
när de famnade varandra, att de handlade
emot sina egna individuella intressen. Nästa
dag eller kanske bara om en stund skulle
de vara nere i ångerns djupaste avgrund.
Skuggan av en kommande ånger fördystrade
redan hela denna trakt som solen skänkte sina
döende strålar. Fåglarna stämde upp sina sista
glädjemättade sånger till en dag som snart
skulle tillhöra det förflutna. Jordens köld
utlöste ljusa och lätta moln av dimma som
långsamt gled utmed marken. När allting var
över hade solen gått ned och fåglarna tystnat.
VI.
Efter denna natt var det slut med ali Jakobs
säkerhet och självmedvetenhet. Om han hade
varit så hårdhjärtad som han själv trott skulle
han ha försvunnit, undvikit de trakter och
ställen där han visste att Aune rörde sig. Det
skulle ha varit tryggast för honom själv. Men
han flydde inte. Han kunde inte fly. Det var
inte bara tanken på flickans öde som höll
honom tillbaka, han var själv fången i
kärlekens bojor. Detta var inte längre samma
opersonliga drift som behärskade honom
under våren, då han lyssnade på den stigande
saveri och bet i kådan som vällde ur skårorna
i barken. Nu var det Aune personligen som
var dess föremål. Aunes anletsdrag, hennes
ögon, hår, röst, tankar, hennes sätt att gå
och att sitta spelade en betydelsefull roll
i hans fantasi. Han fann i allt detta
någonting säreget, någonting som tillhörde Aune
personligen och särskilde henne från alla
andra människor. Hon var tidigare en flicka
bara, nu var hon Jakobs älskade. När han
strök med handen över hennes nøkna arm, när
han dök med fingrarna in i hennes hår som
var sällsynt vackert, yvigt och djupsvart, när
han lade sin arm kring hennes liv erfor han
en tjusning som var någonting helt annat än
det han förut känt i en flickas närhet. Hela
livet fick liksom en ny färg, en ny grundton,
dess omkrets vidgades och rent ljus
strömmade in i dess enformiga dysterhet. Medan
han arbetade tänkte han på kvällen, då de
åter skulle träffas, och från detta utgick en
djup, stilla glädje som lyste upp dagen för
honom och gav hela livet en ny betydelse.
Men den ständiga omsorgen om uppehället
hade redan så förgiftat honom att han inte
ens i stunder av högsta livsintensitet förmådde
glömma sin tillvaros bärande verkligheter.
I fråga om arbetstillgång var säsongen sämre
än den varit på tio år. Han fick lov att
ytterligare driva upp sin skicklighet i att handskas
med pengar för att kunna spara någon slant
till den tiden då det sista fartyget gått. Han
gjorde alltjämt sina beräkningar som om han
haft att svara endast för sig själv, men numera
förmådde inte dessa kalkyler lugna hans
sinne. En oro, vars upphov han inte vågade
avslöja helt ens för sig själv, låg som en
skugga över hans lyckligaste stunder.
Sommarens sövande, fridfulla ro, denna fylliga,
orörliga mognad hos gräs och löv som mötte
honom överallt i skogarna, uppväckte hos
honom en stämning av orolig väntan som han
visste skulle mynna ut i förvissning och höst.
Aune förmådde vara lycklig på ett mycket
helare och fullständigare sätt än Jakob. Under
de långa, varma och ljusa sommarkvällarna,
då de strövade omkring i skogen eller nere
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
