Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOIVO PEKKANEN
Man talade helt öppet om det, tanklösa
ynglingar nästan skröt med saken i tillförlitligt
sällskap. Men Aune hade aldrig förmått
övervinna sin avsky för det. När hon såg flickor
som gjort det greps hon alltid av en djup
och oförklarlig skräck, ehuru hennes förstånd
sade henne att hon inte borde döma dem,
emedan det var bäst för dem själva och för
deras ofödda barn. De skulle ju ändå inte
kunna bereda sina barn någon framtid här
på jorden. Hennes tanke medgav att detta var
riktigt, men hennes instinkt och hennes
känsliga sinne motsatte sig avgjort något sådant,
stötte det ifrån sig med avsky. Själv skulle
hon aldrig göra det. under inga
omständigheter, och när hon förstod att Jakob nyss
övervägt saken blev hon plötsligt kall för
honom i sitt hjärta. Hon drog sig ifrån honom
och blev stående på några stegs avstånd,
darrande som om hon frös. Tårarna hade hastigt
torkat, hon kände sig ensam med sitt
bekymmer; mannen som satt där borta på stenen
med sänkt huvud var främmande och avlägsen,
de hade inte längre någonting att göra med
varandra. Molnslöjan som täckt hela
himmeln började röra på sig, revs upp i bitar
som långsamt gled mot norr. Den tidiga
höstens stora, bleka måne seglade upp i en
reva bland molnen och kastade sin dallrande
silverbro över vattnet. Hela nejden fick
plötsligt ett annat utseende, molnens blyfärgade
avglans över vattnet försvann och redden
utanför månbryggan glödde dunkelt, i en
djup, svagt blånande färgton. Hela skogen
fylldes av svarta, fladdrande och darrande
skuggor. En lätt vind prasslade i lövverket.
I)e båda människorna framstod i detta
egendomliga ljus som två skuggor, två av rädsla
darrande fantom.
Äntligen reste sig Jakob och gjorde ett
försök att närma sig flickan, men hon vek undan
för honom med ett stelt, av fasa fördunklat
uttryck i ögonen. Jakob stannade.
— Är du rädd? frågade han sakta. Är du
rädd för mig?
Han närmade sig på nytt, flickan drog sig
tillbaka.
— Vad menar du, jag gör dig ju inget ont.
Att du skall vara så tokig.
Han fick tag i flickans hand och drog
henne intill sig under svagt motstånd från
hennes sida.
— Var snäll nu, jag har ju ingenting sagt.
Vad var det som skrämde dig så? Aune —
snälla Aune.
Flickans förskräckelse både förbluffade och
skrämde honom, och den utväg till räddning,
som han nyss i sin nöd hade velat ta sin
tillflykt till, föreföll honom plötsligt lika
avskyvärd som den tycktes flickan. En varm våg
av ömhet vällde fram direkt ur hans hjärta
och han tryckte henne lidelsefullt intill sig
och talade viskande smeksamma ord i hennes
öra. Han hade aldrig riktigt på allvar tänkt
något sådant och han skulle minsann finna
på andra utvägar.
— Var bara lugn. så skall du få se.
Han hade ingen aning om vad han ämnade
göra eller vad han kunde finna på, men han
talade oavbrutet för att trösta sig själv lika
mycket som flickan. Tanken han nyss haft
var nu i alla fall för evigt ur räkningen, han
skämdes för den och avskydde den och kände
att han undgått en tryckande mara då han
slängt den ifrån sig. Och så småningom
lugnade sig Aune, darrningen i hennes kropp
upphörde och hon vände sitt ansikte mot
ynglingen. Det såg underligt blekt och
främmande ut i månljuset och klara tårar
glimmade alltjämt i ögonfransarna.
— Hur kunde du ens tänka på något
sådant, Jakob? sade hon förebrående.
— Vet du vad — Jakob sänkte huvudet —
jag gjorde det inte på allvar.
—• Jag undrar det?
— Nej, det är säkert. Om du hade gått
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
