Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
med på det så skulle du ha fått se att jag
inte gjorde det.
Jakob var inte säker på att allt det där
var sant, men det var lättare för honom att
tänka så. De stod sida vid sida i månskenet
och betraktade varandra. Livet tedde sig nu
en smula ljusare; månskenet flöt glimmande
på vattnet, svagt skiftande i gult, och bröts
mot de tallösa små vågorna som krusade
vattenytan.
VIII.
Denna sommar hade Jakob lärt känna en
man vid namn Heikkinen. De hade varit
kamrater i samma lag nästan hela sommaren,
medan de lastade propsved. Mannen var
mörklagd, storväxt, fåordig och inbunden,
och då han till på köpet var betydligt äldre
än Jakob hade deras bekantskap inte
utvecklats till något annat än kamratskap i arbetet.
Men Jakob hade från första stunden hyst en
särskild högaktning för denna kamrat.
Heikkinen var egentligen sättare till yrket, men hade
på grund av de dåliga tiderna förlorat sin
plats. Så grovt byggd han än var kände han
sig dock ofta om kvällarna, i synnerhet under
försommaren, mycket tröttare än de andra
männen. När arbetet var slut stannade han
gärna efter de andra och smög sig ensam
hem. Arbetsledaren var släkt med honom,
i annat fall hade han knappast fått jobbet,
så många arbetssökande som det fanns. I sin
nödställda belägenhet valde Jakob denne man
till sin förtrogne framför någon av sina
jämnåriga kamrater, som han annars gick. bättre
ihop med. Ett par dagar efter Aunes
bekännelse gjorde han sällskap med Heikkinen på
hemvägen.
Heikkinen gick vanligtvis hem genom tysta
sidogator, där han inte behövde möta många
människor. Vägen blev visserligen längre på
det sättet, men han var inte van att gå genom
staden i smutsiga arbetskläder, han tyckte att
folk såg menande och kritiskt på dem. Medan
han arbetade på sätteriet klädde han sig alltid
snyggt innan han gick ut på gatan. När Jakob
slöt sig till honom verkade han först mycket
förvånad, men sedan förstod han att pojken
hade något på hjärtat och intog en avvaktande
hållning.
De hade haft övertidsarbete och klockan
närmade sig nio. Gatlyktorna hade nyss tänts.
På ena sidan om den gropiga, icke stenlagda
gatan låg några gråa trähus, på den andra
sidan stod ett rött plank och bakom det fanns
ett upplag för allehanda varor. De gick
långsamt och nästan utan att säga något, som
om de varit ute för att njuta av den varma
sensommarkvällen och inte på återväg från
arbetet. Jakob kunde se att Heikkinen var
beredd på att han skulle anförtro honom
något, men det var honom det oaktat svårt
att inleda samtalet. Mannen såg visserligen
välvillig och vänlig ut, men han var i alla
fall en främling och det kunde ju hända att
han skulle le åt deras olycka. De hade hunnit
så långt att det var föga mer än hundra meter
till Heikkinens bostad och Jakob ämnade
redan ge upp det hela, då Heikkinen plötsligt
stannade på en upplyst plats under en
gatlykta. Han grävde fram sina rökdon ur fickan
och tände pipan. Jakob förstod att han nu
måste tala ut. Samlande allt sitt mod sade
han:
— Jag skulle vilja tala med er om en sak.
Heikkinen nickade instämmande.
— Jag gissade det, sade han.
Hans vanligtvis så buttra och slutna
ansiktsuttryck var nu öppet och välvilligt; tydligen
hade detta att Jakob utvalt just honom till
sin förtrogne rört honom en smula och stärkt
hans mycket nedsatta självkänsla. Medan
Jakob beskrev sina svårigheter stod han och
sög på sin pipa med fundersam min, och när
pojken slutat frågade han:
— Och hur har du nu tänkt ordna saken?
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
