Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
var för mycket för honom. Själv kände sig
Jakob inte det minsta trött, och han var ändå
en betydligt spensligare karl än Heikkinen.
Men han var van vid tungt utearbete ända
sedan han var liten pojke.
På hemvägen skulle Jakob förbi den
gatukorsning, där Aune och han brukade ha sina
möten. Han var mer än halvannan timme
försenad och antog att flickan tröttnat på att
vänta. Men där stod Aune i alla fall. Hon
hade stuckit in händerna i kappärmarna
liksom i en muff. Hon såg olycklig ut, där hon
stod nedböjd och stirrade i marken. När
Jakob inte syntes till klockan åtta gick hon
till hans bostad men kunde inte ens komma
in där, ty även hyresvärdinnan var utgången.
I djup ängslan återvände hon till detta
gathörn. Under hela sommaren hade det hänt
bara ett par gånger att Jakob haft
övertidsarbete, så någonting sådant föll henne inte
in. Hon befarade att Jakob antingen hade gett
sig av och lämnat henne eller också blivit
skadad i arbetet. Båda möjligheterna betydde
en lika stor olycka. Men hon var ändå inte
i stånd att lämna detta gathörn, där de råkats
så många gånger under sommarens lopp; om
Jakob inte hade kommit skulle hon ha stått
kvar där minst halva natten. Fick hon syn
på några bekanta drog hon sig hastigt undan
i någon mörk vrå för att inte behöva svara
på deras nyfikna frågor, men så snart de
passerat steg hon åter ut på gatan.
Jakob var arbetsklädd och Aune kände inte
igen honom förrän han var helt nära, på
knappast tio stegs avstånd. Det glada leendet,
som hon alltid hälsade Jakob med, sprang
nästan ögonblickligen fram ur hennes innersta
och spred sig över ansiktet. Men det var som
en svagt genomskinlig mask, hennes sorg och
nöd sken tydligt igenom. Hon darrade när hon
räckte honom handen. Men hon såg att Jakob
var på gott humör.
— Var kommer du nu ifrån? frågade hon.
— Vi hade övertidsarbete.
— Men varför kom du från det hållet?
Jakob tog henne under armen och började
gå innan han svarade. Han berättade
sanningsenligt var han hade varit och vad
samtalet hade rört sig om.
— Heikkinen är en bra människa, sade
han, det är ingenting att vara rädd för att
jag berättade honom allt.
—- Talade du verkligen om allt? frågade
Aune oroligt.
— Ja, det gjorde jag, men du kan vara
lugn. Han för det inte vidare.
Men det sårade Aune. Hon kunde inte
under hela kvällen glömma att en tredje
person, och därtill en man, visste så mycket
om hennes förhållanden. Hon kände inte
Heikkinen, men hon kunde se för sig hans
ansikte och det nyfikna uttrycket i hans ögon,
när han granskade hennes figur. Och Aune
kände sig liksom naken inför den blicken,
kläderna kunde inte skyla hennes kropp för
dessa ögon. Hon skämdes, det var ingenting
att göra åt det. Jakob gjorde upp planer för
deras gemensamma framtid ’Och hon svarade
instämmande men håglöst. Jakob kunde inte
undgå att lägga märke till detta.
— Du är inte alis intresserad, sade han
plötsligt, det verkar som vad jag säger inget
värde hade för dig.
Oaktat sina djärva planer hyste Jakob i sitt
hjärtas djup ett tvivel och en oro, och flickans
brist på entusiasm plågade honom. Därför
var hans röst kanske onödigt vresig när han
sade detta. Aune såg hjälplöst på honom
och kunde ingenting svara. Den där ängslade
hjälplösheten bevekte Jakob en smula, hati
försökte mildra sina ord genom att göra
rösten försonligare, men han hade redan själv
ramlat ned från sina luftslott och kände sig
nedslagen. Att ha ett eget hem hade tyckts
honom så storartat, att äga hustru och barn
så svindlande att han för en sekund hade
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
