Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOIVO PEKKANEN
Aune förlitade sig på hennes kunskaper och
erfarenhet.
Jakob hade haft arbete senast på
nyårsaftonen. Sedan kom det inga fler propsbåtar.
En gång i veckan gick han upp till
arbetsförmedlingsbyrån och lät stämpla sitt
arbetslöshetskort, för den händelse kantänka alt
något arbetstillfälle skulle uppenbara sig.
Men på byrån hade man väl reda på att hans
hustru hade fast anställning och att de inga
barn hade, så hans besök var på förhand
dömda att misslyckas. Han tillbragte för det
mesta sina dagar i skogen, där han samlade
så pass mycket grenar och ris att de inte alis
behövde köpa ved denna vinter. Sedan gjorde
han i ordning maten, så den var färdig när
Aune kom hem från fabriken. Han försökte
även annars sköta om hushållet så att Aune,
vars tillstånd redan var så långt framskridet
att alla kunde se det. fick vila sig under
fritiden.
Vintern var mild och ovanligt snöfattig.
Man kunde gå var som helst i skogen utan
att sjunka ned i drivor. Jakobs ben
tillfrisknade, då han inte längre behövde stå i vätan
i hamnen och vädret dessutom stadgade sig
och blev torrt. Han kände knappast alis några
smärtor, men en viss stelhet och tyngd i benen
plågade honom hela vintern. Han kunde inte
gå så raskt som förut. När han klättrade
uppför det närbelägna bergets islupna sidor litade
han instinktivt mera till sina händers än till
sina fötters stöd. Under milda dagar vistades
han ofta timtal uppe på berget. De glesa
träden där uppe var utsatta för havsvindarna
som slet av de torra grenarna; det var bara
att plocka upp dem.
Föi stadsområdet, där de hade sin bostad,
låg i, en liten däld nästan vid foten av berget,
liksom nedhukat i dess skydd. Bebyggelsen
bar det halvfärdigas trista prägel. De flesta
husen var omålade, somliga saknade staket,
andra hade sina gårdar belamrade med över-
blivet byggnadsmaterial. Men där fanns också
fullt färdiga hus, vilkas röda, brunskiftande
eller gulaktiga väggar och svarta tak lyste
glatt i januarisolens bleka sken. Längre ned
öppnade sig en smal, isbelagd havsvik och
över isen löpte vägar härs och tvärs, utmärkta
med granruskor. Till höger smalnade viken
av och övergick slutligen i en flodmynning.
Där var forsen som de hört brusa på hösten.
Den var endast delvis isbelagd, men
vattenmängden var för närvarande så obetydlig att
man inte kunde höra den så långt.
Jakob var lugnare och jämnare till sinnes
än förr, men i grunden bar han på en
obestämd oro och förväntan. Han visste att det
var barnets födelse han väntade på. Enligt
deras beräkningar skulle detta inträffa i mars
och till dess skulle deras liv sannolikt fortgå
utan större förändringar. Aunes avlöning var
inte stor, men så länge den utbetalades
regelbundet varje vecka behövde de inte direkt
svälta. Men det skulle vara slut med
inkomsten när Aunes tid var inne, och denna
period motsåg Jakob med fruktan. Hur han
än grubblade kunde han inte finna någon
utväg som skulle hjälpa dem över den tiden.
Den låg där som en dyster, svart avgrund
och de störtade med tilltagande hastighet rak!
ned i den. För varje dag kom den närmare
och närmare. Han kunde visserligen ha sökt
sig skogsarbete nu liksom förr om vintrarna,
men det skulle inte ha hjälpt dem ur
förlägenheten; ingen skogsarbetare förtjänade
denna vinter nier än han själv förbrukade.
Dessutom ville Aune ha honom hos sig. Det
var ohjälpligen slut med hans möjligheter.
Hans skenbara sinneslugn var huvudsakligen
en följd av att han redan i sitt inre hade
överlämnat sig åt den kommande olyckan.
Aune däremot tvcktes inte tänka något
vidare på det. Av eget initiativ bragte hon
aldrig saken på tal. 1 lyckliga stunder var
hon häpnadsväckande sorglös och tillitsfull.
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
