Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOIVO PEKKANEN
mer in i rummet från snön ute i skogen och
deras enkla bohag framträdde otydligt i ljuset.
Under månskenskvällar fylldes rummet av
månens kalla ljus, och låg Jakob vaken kunde
han se långt in i skogen, ut över den lätt
stigande sluttningen, där ljudlösa skuggor
fladdrade och skälvde under träden.
XI.
Liksom alla nybörjare var Jakob ofantligt
rädd för fattigvårdsbyrån, men han var ändå
till sist tvungen att bemästra sin rädsla. Då
hade Aune redan legat tre dygn på
barnbördshuset och de hade fått en son. På byrån
åhörde tjänstemannen med deltagande hans
berättelse, men han ställde sig tvivlande av
den anledningen att Jakob så kort tid varit
skriven i staden. Det tillhörde egentligen hans
hemkommun att hjälpa honom. De kunde ju
försöka få till stånd en uppgörelse med
vederbörande där, men det skulle ta sin tid och
dessutom kunde det gå så att hemkommunen
fordrade att familjen skulle överflytta dit.
Det skulle antagligen bli billigare. När Jakob
fick fram att det bara var fråga om ett
tillfälligt understöd lovade tjänstemannen
slutligen att en hembesökare skulle komma för
att se på deras hem.
Hembesökaren var en gammal fet änkefru.
Hon tyckte särskilt om fattiga som hade ett
rent bo och därför behagade henne Aunes
och Jakobs hem. Hon blev sittande kanske
i tio minuter. Mest förvånade hon sig över
att Jakob var så ung.
— Ni är knappast tjugu år fyllda? frågade
hon häpen.
— Jag fyller snart tjuguett. svarade Jakob.
— Och er hustru?
— Nitton.
— Aj, aj, vad ni har haft bråttom. Hon
skakade på huvudet och såg allvarlig ut;
samtidigt såg hon sig omkring. För sig själv
tänkte hon att det var dåraktigt av dessa
människor att skaffa sig barn under sådana
förhållanden. Men sedan veknade hon vid åsynen
av Jakobs ungdom och hans skamsna
hjälplöshet, och hon reste sig för att gå. När hon
gick lovade hon fälla ett gott ord för dem hos
Frälsningsarmén, som hon arbetade med.
Detta besök hade till följd att fattigvården
beviljade dem ett litet veckounderstöd som
skulle utbetalas tills Aune kunde återgå till
sitt arbete. Frälsningsarmén å sin sida sände
dem ett matpaket och en del begagnade
kläder.
När kvinnan gått, blev Jakob stående vid
fönstret. Det var en klar och solig
eftermiddag; i skogen skälvde trädens skuggor på den
tunna, hårdtrampade drivan, medan träden
vajade för havsvinden. Han kände det som
en djup lättnad att hembesökaren hade gått
och att han nu, för en tid åtminstone, inte
behövde tala med någon människa. Men
förutom lättnad kände han i sitt sinne en otäck
eftersmak av detta besök. Han var nu
omhändertagen av fattigvården, och det i sin bästa
ålder, tjuguett år gammal. Inom
förstadsområdet betraktade man visserligen inte detta
som någonting skamligt, men för honom
väldet motbjudande att blotta sin hjälplöshet och
nöd inför alla dessa främmande människor.
Sin son hade han ännu inte sett. Han hade
fått veta om barnets födelse i går, men då
han inte visste att det var bara på bestämda
tider de anhöriga fick besöka patienterna
kom han för sent och blev inte insläppt. Han
skulle göra ett nytt försök i afton. Han hade
en apelsin i fickan för Aune, den låg där
sedan i går. Han mindes dunkelt att man
brukade ge sådana läckerheter åt sjuka; den
hade kostat inte mindre än två mark.
Slutligen gick han ifrån fönstret för att göra
i ordning lite mat åt sig. Därefter gick han
uppåt skogen och samlade ved. Under sådana
sysselsättningar förlöpte eftermiddagen och
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
