Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
stunden nalkades då han skulle bege sig till
sjukhuset. Så illa som det gick i går var
besöket inte enbart angenämt.
Han saknade Aune. Dessa dagar som han
tillbragt ensam hade varit fulla av gnagande
inre oro. Han kunde inte för ett ögonblick
koncentrera sig, inte gripa fatt i en enda
tanke som kom för honom. Föreställningarna
irrade lösa omkring i hans hjärna, utan att
han på något sätt kunde behärska eller tygla
dem. Och hans oro bara tilltog när det blev
tid att gå. Men till sist måste han i alla fall
klä på sig sina bästa kläder och stänga dörren
bakom sig. Då hade solen redan gått ned,
trädens skuggor försvunnit, en mjuk
skymning sänkte sig som bäst långsamt och
ljudlöst ned över jorden. För att hinna fortare
fram tog han en genväg genom skogen som
han denna vinter lärt sig att känna i grund.
Det var inemot en timmes väg att gå. Där
han gick tänkte han tidtals med stor
nyfikenhet på sin son: Hur kan han se ut? Hurdana
ögon har han, hurdant hår? Hur bär han sig
åt när han skrattar eller gråter? Dessa tankar
kom honom instinktivt att öka farten, tills
andra föreställningar bemäktigade sig honom
och skapade en oro av annat slag. Äntligen
nådde han sjukhuset och i dag hade han
bättre tur än i går. Man förde honom till
ett mindre rum med fyra sängar. I en av
dem låg Aune.
När Jakob nalkades sin hustrus bädd
häpnade han över hennes ansiktes djupa,
förklarade blekhet. Aunes utmärkta
kroppskonstitution hade gjort förlossningen
jämförelsevis lätt för henne. När Jakob uppenbarade
sig i rummet flög leendet, som hon alltid hade
till reds för sin man, över hennes ansikte, där
minnet av den utståndna smärtan upplyste
blekheten. Hon räckte fram sin trötta och
ännu kraftlösa hand och Jakob fattade den
liksom tvekande och tryckte den sakta. De
övriga kvinnornas blickar förvirrade honom
och han kunde inte på en lång stund säga ett
enda ord till sin hustru. Där han stod i sin
luggslitna kostym, stum, mager, med svältens
blåskiftande blekhet i ansiktet, liknade han
just inte en lycklig far. Men han var en far
i alla fall. När han böjde sig lite närmare
intill hustrun fick han plötsligt över hennes
axel syn på pojken. Någonting otroligt litet
tittade fram ur den vita lindan. Jakob böjde
sig en smula upphetsad ännu närmare barnet.
Han häpnade över det lilla ansiktets
egendomliga röda färg och den ojämna huvudformen.
Barnet sov inte, i varje fall var ögonen öppna,
men det tycktes ännu inte ha kommit till
medvetande om den värld det hade fötts till. Dess
ögon avspeglade intet mänskligt uttryck, det
tycktes befinna sig bortom glädje och sorg
och alla mänskliga sinnesstämningar. Det var
till, låg tyst och orörligt, liksom var det även
i sin omedvetenhet medvetet om sin
härskarställning. Förgäves sökte Jakob i sitt inre
vissheten: detta är min son. Långsamt rätade
han på sig och mötte Aunes frågande blick.
— Han är bra liten, sade han sakta.
Aune tolkade hans förtegenhet som blyghet
och tryckte tyst och leende hans fingrar.
— Inte är han så liten, sade hon, han vägde
nästan tre och ett halvt kilo.
— Jag menade att han är bra söt,
förklarade Jakob.
Aunes leende försvann, hon kastade en blick
på de andra kvinnorna och viskade
hemlighetsfullt:
—• Han är underbar, jag skall berätta
sedan, när vi kommer hem.
Aune hade fått ett nytt, främmande uttryck
i ansiktet, Jakob hade aldrig sett det förut.
Det var väl resultatet av hennes sista stora
upplevelser. Och nu liksom så ofta förr såg
Jakob i en glimt hur långt borta de var från
varandra. Det nya uttrycket innebar
någonting som inte förr funnits hos Aune. De var
båda ensamma i sitt inre och växte i var sin
24. — B. L. M. 1936.
X
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
