Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOIVO PEKKANEN
riktning, eftersom deras upplevelser var så
olika. Detta sakförhållande kunde Jakob inte
reda ut i sina tankar och därför gjorde det
honom nedstämd. Han kände att han var
instängd i sin egen ensamhet som innanför
en ring han inte förmådde bryta.
Jakob betraktade ännu en gång barnet,
innan han gick, och återigen förvånade och
nästan skrämde honom den lilla varelsens
förstelnade, ovetande ansiktsuttryck. Det föreföll
honom att det där barnet kunde vara någon
annans likaväl som hans. Plötsligt vände
barnet lite på huvudet och man kunde tro
att det såg rakt in i hans ögon, men dess
egna ögon förblev lika orörliga som förut.
Ingenting tydde på att det kunde förnimma
den värld som omgav det. Aune sade på
skämt att pojkens näsa var en tydlig avbild
av faderns, men Jakob höll det för omöjligt
att dessa outvecklade, docklika drag kunde
påminna om någon människa.
Och ändå var barnet honom inte likgiltigt.
Någonting hos detta barn särskilde det från
alla andra människors barn, vilkas existens
endast tillfälligtvis kunde väcka hans intresse.
Han hade på känn att ett barn inte betydde
tillnärmelsevis detsamma för de andra som
för honom. De hade själva velat ha barnet,
kallat det till sig från andra sidan, där
allt är ett mörker för människan. De tog
hela tilldragelsen mycket lättare, naturligare,
ytligare, de hade vant sig vid att uppfatta
ett barns födelse som någonting som hörde
till det vardagliga livets gång. I hans liv
hade det däremot betytt en stor uppskakande
omvälvning, ett urspårande, nästan som att
råka i fängelse. Därför var hans intresse för
barnet av annan art än de andras, mera
förvirrande och mera ömmande.
De växlande uttrycken i Jakobs ansikte
gjorde till slut Aune orolig. Hon började
förstå vad det var som plågade honom och
hon frågade plötsligt hur det stod till där-
hemma. Jakob berättade för henne den enkla
sanningen om matpaketet och understödet,
men så sakta att de andra kvinnorna inte
kunde höra det. Aune teg, och den naturliga
glädjen över barnets lyckliga födelse
fördunklades i hennes sinne. Hon såg i tankarna sig
själv gå vid Jakobs sida mot en framtid som
var inte blott okänd men också skrämmande.
Hon vände sig hastigt mot barnet och rättade
till dess plagg så att hela det Lilla ansiktet
blev synligt. Barnet andades jämnt, med allt
fylligare och dristigare andetag. Och plötsligt
kände Aune, liksom Jakob nyss, att det inte
var bara hennes barn, utan en ny självständig
människa som bar sin egen innersta mening
sluten inom sig själv som innanför ett slutet
skal. Och där kunde ingen utomstående, inte
ens en mor, upptäcka den. Häpen och bestört
betraktade hon Jakob, och de kunde
ingendera finna uttryck för det som rörde sig
inom dem. De tog varandra i handen och
betraktade stumma varandra, tills det blev
tid för Jakob att gå.
I skogen rådde nästan fullständigt mörker
när Jakob var på hemväg, men han kände
så väl stigen som slingrade mellan träd och
stenar att han inte behövde frukta att gå vilse.
Han tänkte också nu på att han hade en son.
Han var far. Allt det nya som denna händelse
tillfört hans medvetande var ett enda kaos,
där han än så länge inte kunde urskilja annat
än oväsentliga detaljer. Men hans
sinnesstämning var i alla fall mera frigjord än för ett
par timmar sedan, då han gick denna samma
väg i riktning mot staden. Besöket på
sjukhuset var ju lyckligt överståndet och gossens
födelse, som han så fruktat, innebar ingenting
värre. Allting var som förr, utom att en ny
människa hade fötts till världen. Aune skulle
komma hem och de skulle fortsätta sitt
gemensamma liv som förut. Till våren skulle han
få arbete nere i hamnen. Dagar och nätter
skulle långsamt krypa fram ur det kommande.
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
