Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner - Bertil Malmberg: Mystiken och poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
även mystikern känner; men den förnimmelse
av diktens föremålslösa tomhet och
diktar-skapets förljugenhet som med jämna
mellanrum hemsöker varje verklig poet skulle han
icke behöva erfara. Dilettanten (nämligen den
svärmiske I betvivlar aldrig sitt kvintillerandes
meningsfullhet och sin himmelsblå idealik.
Diktaren åter måste försaka denna lyckliga
trosvisshet. Han vet, att bakom hans högsta
inspiration står ett iskallt, nästan diaboliskt
medvetande, konstförståndets hypnotiska öga,
som utan att någonsin duperas länkar efter
sitt skön spontaneitetens flöde. Diktaren är
långtifrån det lydiga redskap, den eolsharpa
man vill göra honom till; han är mindre ett av
andemakter besatt medium än en framkallare
av andar, mindre en förtrollad och förhäxad
än en häxmästare, mindre ett öppet,
mottagande hjärta än officianten vid tvetydiga riter,
mystagog snarare än mystiker. Detta är förvisso
icke hela sanningen men en del av sanningen.
Ruin har vilseletts av en böjelse att
senti-mentalisera diktarskapet, att idealisera dess
utövare. Därför har han heller icke nått fram
till någon förståelse för det egentligt mystiska
hos poesien: dess pendlande mellan ljus och
natt, mellan höjd och djup, mellan
morgon-och aftonrodnad, dess bedräglighet och
tjusning, dess lockande och farliga demoni. Satsen,
att tillvarons innersta är salighet (eller
kärlek), utgör ingalunda, såsom Ruin menar, ett
för poeten utan vidare giltigt
bekännelseformulär. Lika gärna kan det sägas, att livet ter sig
för honom som ett ångestfullt drömspel. Under
alla omständigheter kännetecknas hans
förhållande både till verkligheten och den egna
ingivelsen av en dubbelhetens problematik,
som ingenting har gemensamt med den
religiöse mystikerns förtroende till Gud och hans
under sinnesrörelsernas spel och brus heligt
vilande vissheter. Endast den diktare får anses
tillhöra de betydande vilken samtidigt är
moralist, vilken fullföljer utomjagiska syftemål,
känner sig som medansvarig för
mänsklighetens nöd och som garant för de andliga
värdenas bestånd eller förnyelse; men här inträder
nu en situation, som är både tragisk och
paradoxal. Det visar sig, att diktaren för att som
diktare kunna uttrycka sitt mänskliga patos
måste låta detta dels genomlöpa den poetiska
drömmens amoraliska sfär, där det råder en
oavbrutet flackande ostadighet, en av skilda
förförelser mättad livsluft, dels foga sig efter
konstförståndets mot helt andra harmonier och
värden än de sedliga syftande direktiv. Att den
psykologiska typ som betingas av dylika — låt
oss icke tveka att utsäga sanningen —
demoniska antinomier skulle vara identisk eller
åtminstone intimt besläktad med fromhetens,
det är oantagligt. Mystisk är förvisso poesien,
ockult både till sin upprinnelse och sin verkan,
men det är icke med fromheten som den räknar
syskonskap utan med den till ont och gott lika
brukbara magien.
Jag har med skärpa vänt mig mot Ruins
uppfattning av diktarens och diktandets
problem. Jag har funnit den brista i sanning. Men
hans bok sysselsätter sig också med andra
frågor. Den skärskådar nämligen och
behandlar lika utförligt poesiens roll, sedd ur den
rätte läsarens aspekt. Här förefaller mig hans
undersökning på flera punkter oemotsäglig.
Det utmärkta kapitel som heter
"Kathar-sis" bestyrker med moderna argument den
schopenhauerska tesen, att poesiens
lyckliggörande förmåga ligger däri att den kan lyfta
det enskilda livsödet och det privata lidandet
till allmännelighetens plan. När han talar om
diktens psykofysiska följdfenomen, om de
"kroppsliga genklanger" som den väcker,
fortsätter han klageska ledmotiv med försynt
originalitet. Min polemik får icke förleda någon
till det antagandet, att jag finner hans bok
ointressant. Den har flera ganska ovanliga
egenskaper. Till och med dess anfäktbaraste sidor
fängsla genom lärdom, skönhet och allvar.
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
