- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
387

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nattens broar

ARTUR LUNDKVIST: Nattens broar. Bonniers. 3: 25.

Vid läsningen av de dikter, Artur Lundkvist
sammanfört under den talande titeln "Nattens
broar", drar sig anmälaren till minnes några
inte mindre talande teser ur en essay — en
essay pro domo — av samme författare. Det
kan vara skäl att här upprepa dem, ty de
äro intet annat än ett principuttalande, och
utifrån dem har man att betrakta och söka
att förstå den poesi, varom det här är fråga:

"I mörkret under medvetandets tröskel finns
poesins källa dold; där vilar de hemliga
skatterna, de outtömliga poetiska tillgångarna,
som är gemensamma för alla. Diktare är den
som kan träda i förbindelse med dessa
resurser och besitter medel att transponera dem
i ordens medium."

Det vore lätt att avfärda den poesi, Artur
Lundkvist presenterar i denna volym med den
alltför lättvindiga etiketten "surrealism". Dess
förbindelse med denna riktning kan väl inte
förnekas, men dess skiljaktighet från denna
skola ligger också i öppen dag. Dess
formspråk må erinra om surrealismens, men
samlingens karaktär av homogen svit svär emot
alla antaganden om dess tillkomst genom
någon så kallad automatism (det vill säga
ett vallöst annoterande av en ocensurerad
associationskedja), en för övrigt högst dubiös
poetisk arbetsmetod. Artur Lundvist är en
poet av utpräglad artistisk medvetenhet: inte
ens dessa dikter jäva en sådan uppfattning.
Det innebär heller intet klander, om man
fastslår detta.

Det vore för övrigt ett ofruktbart företag
att efterforska "meningen" i denna poesi: den
vädjar inte till förnuftet; den vill egentligen
intet annat än att i sitt förtätade symbolspråk
suggerera en stämning hos läsaren. Den
avgörande frågan vid tillägnandet av denna
poesi blir alltså den, i vad mån den äger
suggestionsförmåga, och detta i sin tur blir till
sist en fråga om läsarens suggestibilitet.

För egen del vill anmälaren anmäla, att
han ingalunda funnit sig vara ett okänsligt
medium för dessa ofta trolska arabesker:
den flora, poeten frammanar, tillhör
dröm-och instinktlivets undervattensvegetation, och
denna djuphavsvärld utövar sin säregna
fascination. Att läsa dessa dikter är som att
företaga en resa i ett förtrollat
drömlandskap, svårt att orientera sig i, fullt av
rusande dofter, och överspolat av ett
underligt flackande ljus. Ett brottstycke som
följande må tjäna till att ge en uppfattning
om den poetiska stil, som Artur Lundkvist
begagnar som uttrycksmedel för sitt nuvarande
skedes erfarenheter:

Vi fann många grottor: ekogrottor, orgelgrottor,
ensamhetens svala grottor där strängarna stäms om,
kärlekens grottor, röda som levande djurs
innandömen,

drömmens grottor med hägringar målade bortom
varandra,

befjädrade fågelgrottor där havet bortförde spi
Ilningen,

Genovevas grotta med barnet i kläder av löv
och hinden vars mjölk droppade på jordgolvet.
Vi fann många grottor, övernattade i dem
eller dröjde där en overklig dag:
sedan vidare, vidare —

Ser man till denna poesis innersta syfte, så
finner man, att den är en ur djupaste
vedervilja sprungen protest mot nutidslivets
sterilitet, mot den nakna dagens glädjelösa ytlighet
och mot den utarmning och ödeläggelse av
instinktlivets domäner, som vår industrialistiska
era har på sitt syndaregister. Denne poet vore
säkert inte benägen att offra många fyrkar
för vår berömda civilisation, som han
identifierar med det radikala onda, med impotensen
själv, därutinnan en själsfrände till D. H.
Lawrence. Han har ödmjukheten att bekänna
sin resignation sålunda:

Jag bjuder ingen tröst åt de efterlevande;

men kanske kan kvällen bli en blomma för lyhörda

och natten en ros för sjuka händer.

387

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:26:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1936/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free