Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner - Georg Svensson: Jan Fridegård - Georg Svensson: En skadeglad roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Att Lars Hård inte finner sig till rätta
i statarhemmet, inte vill arbeta med sina
händer utan går och slår dank allt under det
han gör de finaste artistiska observationer,
drömmer svindlande drömmar om kvinnor
och rikedom, grubblar över Gud och
universum kan samhället inte göra någonting åt i en
handvändning. Det kan långsamt arbeta på
klassutjämning och levnadsförhållandenas
förbättring. Men det kan aldrig förhindra att
människor vantrivas på fel plats här i livet.
Med Lars Hård kan det överhuvudtaget inte
ta någon befattning, förrän han genom sin
lagöverträdelse påkallat dess uppmärksamhet.
Men vad sker då? Det fick vi veta i slutet
av den förra boken, och resten få vi veta
i den nu utkomna fortsättningen, "Tack för
himlastegen". Jag vet inte om Fridegårds
skildringar av svenskt rättsväsens sätt att
fungera göra anspråk på att vara med
verkligheten överensstämmande och jag kan ännu
mindre kontrollera om så är fallet, men jag
hoppas att de som saken närmast angår göra
sig besvär att undersöka fallet. Ty kan en
människa, oavsett av vad skäl, verkligen råka
ut för vad Lars Hård genomgår i denna roman
är det ännu långt kvar till den stund, då man
kan tala om det svenska folkhemmet.
När Lars Hård inte kan betala det
barn-uppfostringsbidrag, till vilket han dömts
skyldig, sätts han till tvångsarbete på Svartsjö.
Ynglingen får kampera ihop med idel gubbar,
som ha ett obscent intresse för hans ungdom.
En dag, när han håller på med
grävningsarbete, hittar han i jorden en flintyxa, som
han nyfiket håller på att undersöka, när
vaktmannen ertappar honom. Det är inte första
gången han fått en överhalning av den
sadistiske vaktaren, men den här gången är
tillrättavisningen handgripligare än vanligt.
Omtöcknad och ursinnig av slaget slår Lars
Hård tillbaks med flintyxan alltjämt i sin
hand. Vaktmannen sjunker ihop med ett djupt
sår bakom örat, och Lars Hård rymmer
vettskrämd från arbetsplatsen. Han anmäler sig
självmant efter ett dygns kringirrande i köld
och väta och föres till Stockholm, där han
dömes till två års straffarbete för dråpförsök.
Han tillbringar dessa två ungdomsår på
Långholmen. Jag vet, som sagt, inte hur en
Lång-holmsfånge har det och har aldrig föreställt
mig att det skulle kunna mäta sig med en
inackordering på Sing Sing med
fotbollsmatcher, radio och biograff öreställningar.
Men kan det verkligen vara som här skildras?
Det är omöjligt att i detalj uppräkna de
vedervärdigheter Lars Hård har att utstå, må
det vara nog sagt, att skildringen efterlämnar
ett kvävande intryck av omänsklig isolering
bland råttor, vägglöss och slippriga tankar
i en kista av sten, en gammal uttorkad brunn.
Som konst är i varje fall denna skildring
sann och övertygande. Det kan vara att
verkligheten här setts genom ett temperament, Lars
Hårds trotsiga och känsliga temperament, och
att andra se den på ett annat sätt, men man
kan inte misstaga sig på att upplevelsen är
ohyggligaste verklighet. Och ingen människa,
vad han än gjort, kan vara förtjänt eller
betjänt av en dylik upplevelse.
Jag har här huvudsakligen uppehållit mig
vid romanens dokumentariska egenskaper.
Liksom den förra romanen bär "Tack för
himlastegen" alla spår av en personlig
uppgörelse med samhället, och man får hoppas
att samhället skall reagera. Det är nu av
mycket stort intresse att se vad Jan Fridegård
härnäst skall åstadkomma. Ty så mycket
anklagelseakter äro inte hans romaner att det
förmår överskyla, att de också äro högst
betydande konst. Fridegård har sin egen stil,
en utomordentligt ekonomisk och träffande
stil, som man endast kan finna motsvarigheter
till i modern amerikansk litteratur. Han har
dessutom ett spelande ingenium, genom vilket
intrycken brytas som genom ett prisma.
Infallen och iakttagelserna äro så
överraskande och lustiga att man trots allt inte
slutar boken i ett tillstånd av beklämning.
Låt oss hoppas, att Jan Fridegård inte tömt
ut sina krafter på uppgörelsen med Lars Hård
utan att han kan bryta-sig ut ur den hemska
trollcirkel, inom vilken han hittills jagat runt.
Georg Svensson
En skadeglad roman
WALDEMAR HAMMENHÖG: Hustru eller
lakej? Natur och Kultur. 6:—.
Hammenhögs nya roman rubbar inte
nämnvärt det omdöme om hans författarskap, som
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
