Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: En symbolisk roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
översatta roman "Volga rinner mot Kaspiska
havet" fresfas ett ögonblick att tro det. Där
skildras nämligen de väldiga arbetena i den
lilla staden Kolomna för att leda Volgas
vatten in i en kanal till Moskva, så att
fartygen direkt från havet skulle kunna gå upp
till huvudstadens kajer. Författaren röjer inte
ett ögonblick, att det avsnitt av femårsplanen
han skildrar endast existerar i hans fantasi,
att han leker med sina läsare — som Edgar
Allan Poe, som Jules Verne; han berättar de
mest fantastiska ting utan att förändra en min.
Det är hans uppgift som sovjetrysk författare
att bidraga till entusiasmen kring
återuppbyggnadsarbetet i det stora landet i öster. Men
det är betecknande för Pilnjak, att han inte
uppger sin litterära teknik utan — som han
alltid gjort — fortsätter att arbeta i det
symbolistiska maneret.
Dammbyggnaderna i Kolomna, som skriva
lagar för flodens lopp, äro en symbol för
människans kamp mot och seger över naturen.
Flodernas vatten rör sig i parabler, hyperbler,
ellipser. Vattenbyggnadsingenjörerna uttrycka
deras strömningar i formler, från vilka intet
undantag finnes. Floder, som i årtusenden
flutit nedåt, tvingas på några år att flyta
uppåt. Människan triumferar över uråldriga
krafter. Det industriella företag, som skildras,
är en symbol för femårsplanen.
Författaren tror emellertid inte riktigt på
människans makt. Samma ingenjörer, som
bestämma vattendragens kosor, äro i hans
roman oförmögna att behärska lidelsens
strömdrag i sina hustrurs hjärtan. Den gamle
professor Poletika har för länge, länge sedan
övergivits av den kvinna han älskar; Fjodor
Sadykov har aldrig fått tid att säga sin
älskade, att han dyrkar henne, förrän hon
lämnar honom. Han tror sig handla otroligt
förnuftigt, när han under ett år stillatigande
åser, hur hans bäste vän bedrar honom med
hans fru, och när han sedan lugnt på sitt
kontor utan ett förebrående ord uppmanar
dem att legitimera sin förbindelse. Han störtar
utan att ana någonting både sig själv, vännen,
dennes hustru och sin Maria ut i ett
namnlöst elände genom denna akt av lidelsefritt
förstånd. Vännen, som aldrig uppfattat sin
förbindelse med Maria på blodigt allvar,
längtar tillbaka till sitt gamla hem, Maria
hänger sig i förtvivlan, då hon ser, att hon
inte kan vinna sin nye makes kärlek.
De äro oändligt rörande, professor Poletika
och Sadykov, ingenjörerna från
verkstadsbänken, i sin hängivna människokärlek, sin
anspråkslöshet, sitt rastlösa arbete, sin
osjälviska trohet mot ett ideal. Men det är som
om de förlorat något väsentligt mänskligt mitt
i sin dyrkan av människan och förnuftets
makt: kontakten med blodets fria strömmar,
förståelsen för kärlekens impulser, ömhetens
behov, förmågan att slå sig lös och leva. De
tillhöra en generation, som offrat sig, som
bara arbetat. Ett vackert ehuru en smula torrt
och glanslöst ljus vilar ändå över deras
gestalter.
Det är mera än man kan säga om ingenjör
Poltorak, romanens sabotör. En sabotör tycks
vara en lika stående figur i alla romaner,
handlande om femårsplanen, som den listige
slaven i en komedi av Terentius eller Plautus.
Men med ingenjör Poltorak har Pilnjak
skapat en motbild till de kommunistiska
ingenjörerna, och han är, sanningen att säga,
mer levande tecknad än dessa. Att teckna
lästen är nu en gång för alla lättare än att
teckna dygden. Denne erotoman, som är
främling i det samhälle, vari han lever, och saknar
alla ideella anknytningspunkter, är en lika
tragisk som vidrig företeelse. Vad han djupast
lider av, är en fullkomlig brist på mänsklig
gemenskap, en förfärlig och isande ensamhet,
som står som en aura kring honom och som
inga famntag kunna förmå honom att bryta
sig lös ur. I sin feberyrsel, när han ligger
döende på det trista, nedregnade fältet
utanför Kolomna, ser han Ryssland draga ut i
kampen för socialismen, städer tåga ut med
röda plakat, skogar och byar, människor, hus,
träd, stenar, vatten och land marschera, och
där ligger han med sina ömkliga planer att
spränga dammbygget i luften, att hejda
utvecklingen, en människospillra, soin varken
har makt över naturen eller sina drifter.
I förtätade symboler skildrar Pilnjak det
gamla samhällets undergång. Det har
framhållits, att skildringen av förfallet och
deka-dansen hos kvarlevorna från tsartiden är gjord
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
