Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner - Margit Abenius: Kvinnan bör givetvis arbeta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som kommit en stor del kvinnor att välja det
celibatära tillståndet eller förmått dem att
efter ett kort försök överge äktenskapet.
Författarinnan anser det livsvariga äktenskapet
som det ideala, men ej under alla
omständigheter. Det finns fall, där äktenskap inte
innebär den lyckligaste lösningen och där
självständighet eller friare förbindelser bäst
överensstämmer med personlighetsstrukturen och
det individuella livsmålet. I och för sig kan
inte äktenskapet lösa personlighetsproblemet,
och den ogifta kvinna som sliter ut sig i
ego-centrisk självhävdelse för med sig denna
inställning i äktenskapet. Gift eller ogift är
för doktor Knopf snarast en egenskap, och
hon erkänner så gott som aldrig tillfälliga
och rent yttre orsaker till det ogifta ståndet.
Det kan till exempel vara en mer värderad
social ställning som kvinnan i misströstan om
sitt eget personliga värde jagar efter, och
kontorsflickans klagan över att det finns så få
män betyder i själva verket: det finns så få
chefer.
Det existerar inte något isolerat
kvinnoproblem, medger författarinnan i bokens
inledning. Men i den nuvarande situationen är det
den kvinnliga sidan av saken som behöver
undersökas och framhållas. Medan
utvecklingen för männen försiggår i ett jämnt tempo,
kännetecknas kvinnornas värld av de
häftigaste omstörtningar och svår osäkerhet. I de
reaktionära länderna drives kvinnorna just
nu genom våld, propaganda och lagstiftning
bort från alla inflytelserika platser.
Författarinnan förvånar sig över den ringa
opposition som dessa tragedier har väckt i friare
länder. Anmärkningen gäller kanske inte i
skrivande stund, ty tidningarna rapporterar
dock opposition. Men det dröjer alltid innan
ett individuellt eller socialt lidande hinner bli
artikulerat; till våra garvade öronhinnor
kommer väl inom kort att genom skönlitteraturen
tränga vittnesbörd om stäckta och förkvävda
ambitioner.
#
Richard Aldingtons till svenska översatta
roman "Överstens dotter" var en tjockhudad,
schematisk, gallgrön och besksmakig
psykoanalytisk kvinnostudie. Men i den fräna gallan
fanns kanske ett uns konstnärlighet, ty* man
minns henne onekligen skarpt, den olycksfödda
överstedottern! I "Kvinnor måste arbeta"
saknas det fräna och gallsprängda; det är
en betydligt tamare bok, och själva ämnet kan
inte precis kallas originellt. — Etta Morison
tillhör författarens egen generation. Hon rostar
tekakor åt sin pappa och hunsas av sin mamma
i en hemmiljö som torde vara en grad mer
dödande konservativ än motsvarande
skandinaviska. I full desperation rymmer Etta till
London för att slå sig fram genom eget arbete,
hon håller på att knäckas av slitsamt och
riskabelt kontorsjobb men räddas till sist
över till en vänligare miljö, där hon får till
uppgift att som sekreterare bringa reda i en
societetsdams dag. En lämplig friare
uppenbarar sig, men Etta stöter bort honom av
mycket subtila och abstrakta hedersskäl;
doktor Knopf borde snabbt kunna diagnosticera
fallet. Så är det 1914, och här får
Aldingtons skildring mer av det upplevdas skärpa.
Aningslös entusiasm och virrig hänförelse,
och så en efter en som bleknar och tystnar:
en son, en bror, stupad, saknas — idel
konkreta ord i telegrammen. Det är lätt för
kvinnor att få arbete, och Etta tjänar pengar
och roar sig, men eftersom hon är mycket
oerfaren råkar hon i händerna på en
samvetslös man som överger henne, när hon
väntar ett barn. Etta och hennes trogna vän,
kvinnosakskvinnan Vera, försöker slå sig fram
på landet. Därefter ny start: vi återfinner
Etta som framgångsrik reklamchef i en firma
och gift med en av firmans konstnärer. —
Under sin kontorstid har Etta en enstaka
konstnärlig upplevelse — av Beethovens musik.
Och hon formar maximen: "Vi måste visa
oss hårda mot livets hårda sidor men bevara
vår känslighet för det som är vackert." Men
detta efterlever hon knappast i sin tillvaro
av brådska och jäkt. Med sitt livsresultat är
hon inte nöjd, ty vägen var inte målet värd,
det var för täta uppbrott och för få källor.
Romanen ger en samhällskritik av samma
slag som doktor Knopfs, fast mindre aktuell
(och den i världskriget svårt skadade
författaren kan knappast väntas älska vår
civilisation) ; den är välskriven och korrekt och
fundamentalt omusikalisk, en bok utan melodi.
(Sådana översättes med förkärlek.) Kvinnor
bör givetvis arbeta, men:
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
