Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner - Margit Abenius: Kvinnan bör givetvis arbeta - Sven Barthel: Skådespelets sista akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
What is this life if, full of care
we have no time to stånd and stare.
No time to stånd beneate the boughs
and stare as long as sheep or cows.
Isländaren Halldor Laxness ger i romanen
"Salka Valka" en god miljö- och
kulturskildring från ett avlägset fiskläge, Osöre på
Island. Naturen och levnadssättet får han
ypperligt fram: det är ett otroligt kargt klimat
med ett ständigt hundväder i bistra
variationer. Bittra, saltmättade vindar och rå tjocka
vältrar in mot klipporna och de usla kåkarna.
Livet är blåfruset, strävsamt och enformigt
på torkplatserna, vid fiskrensningen och de
eviga fiskgrytorna. "Här förflöt tillvaron med
fisk och bestod av fisk, och människorna voro
ett slags varelser, som Gud Fader hade skapat
av kokfisk och kanske en handfull skämda
potatisar och en slick havregröt, men i stort
sett kan man säga att allt bestod av
kokfisk" ... I denna råkalla enformighet blir
Frälsningsarméns möten den enda färgrika
upplevelsen, och sångerna om det helgade
vinträdet, det härliga ljuset och
blomsterdoften och duvans slag mot harpan klingar
ironiskt i den utomståendes öron. Och Laxness
behandlar det religiösa livet utifrån, med en
viss satir.
I en fattig och sedligt lågtstående
omgivning växer kvinnan Sigurlinas lilla dotter
Salka Valka upp till en primitivt härdig
varelse. Hennes invigning i det sexuella blir
så rå som möjligt, och i förakt för sitt eget
kön uppträder hon på ett maskulint sätt, men
djupast sett är den unga Salka, en flicka,
skarp i ordstrid, ganska ofördärvad, och
hennes intelligens är lika härdig som hennes
fysik. Hon studerar på egen hand och blir
under en politisk brytningstid en ledande
kraft i samhället. Romanen skildrar hennes
förhållande till den barbariske Steintor och
till barndomsvännen, den veka, splittrade
Arnaldur.
Som roman har "Salka Valka" en del
tydliga brister. Det blir ofta råstoff mer än
genomarbetad konst. Författaren hopar en
ansenlig mängd ruskigheter men förmår inte
med någon verklig kraft skildra
händelsernas återverkan på människornas sinnen. Dia-
logerna är föga individualiserade, alltför lika
författarens egen jargong. Laxness’
temperament har en dragning åt det satiriska, något
spirituella, karikerande. Mest uppskattar man
målningen av natur och livsföring i Osöre; det
är en värld, föga gästvänlig mot nyfödda liv,
en solfattig strand, där endast de härdigaste
står rycken. Margit Abenius
Skådespelets sista akt
CHARLES NORDHOFF och JAMES
NORMAN HALL: Myteristernas ö.
Översättning av Louis Renner.
Bonniers. 6: 50.
Den stora framgången med "Myteri!",
skildringen av skeppet Bountys och dess
besättnings öden, har lockat författarna (de två på
Tahiti bosatta och med tahitiska kvinnor gifta
amerikanerna Nordhoff och Hall) att utvidga
verket till en trilogi. Sådana företag brukar
vara dömda att misslyckas. Här är emellertid
undantaget som bekräftar regeln — det
praktfulla sjödramat kommer först i den utvidgade
formen till sin fulla rätt.
Verkets andra del, "Kamp mot sjön",
skildrade den nästan övermänskliga bragd kapten
Bligh med sina aderton trogna utförde, då
han i en öppen slup med två loggertsegel
lyckades ta sig fram den 3 600 miles långa
vägen från Tongaöarna till Timor, och
därifrån i ett holländskt skepp hem till England.
En straffexpedition utsändes omedelbart med
kapten Bligh som befälhavare och Tahiti som
mål.
Den nu utkomna, avslutande delen,
"Myteristernas ö", börjar med att skildra de nio
aktiva myteristernas flykt från Tahiti, undan
rättvisan. Utom de fredlösa vita befunno sig
ombord aderton infödingar, sex män och tolv
kvinnor. Under sekonden Fletcher Christians
befäl seglade de öster ut för att finna en säker
tillflyktsort för resten av livet. De funno den
i början av året 1790 på den lilla isolerade
och då endast legendariskt kända ön Pitcairn
Island. "Bounty" kördes på grund och brändes
och kolonien startade under av naturen
gynnade förhållanden.
Men mellan dessa tjugusju människor av
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
