Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner - Sven Barthel: Skådespelets sista akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
vitt skilda raser, av ödet sammanförda på en
av jordens ensligaste öar, uppstod snart
allvarliga konflikter. De första stridigheterna
förorsakades av svartsjuka. Det andra, och
allvarligare, tvisteämnet blev ägorätten. De
vita ville dela upp ön mellan sig utan att
ta hänsyn till sina tahitiska kamrater.
Infödingarna grep till vapnen, och resultatet
blev att efter tio års förlopp återstod av
kolonisterna — utom de på ön födda barnen —
bara en vit man och tio infödingskvinnor.
Sedan vidtog emellertid en period av
fullkomligt paradisisk lycka, som sträckte sig
långt in på adertonhundratalet. År 1808
återupptäcktes Pitcairn av kapten Folger på det
amerikanska skeppet "Topaz", och världen
fick äntligen veta lösningen på "Bountys"
gåta.
"Myteristernas ö" ställer sig värdigt vid
sidan av "Myteri!" och "Kamp mot sjön".
Den saknar visserligen den första bokens
myllrande rikedom av livliga scener och
pittoreska miljöer. Den saknar den andra bokens
fast slutna komposition, dess tacksamt
utnyttjade enhet i tid och rum. Men den innehåller
i gengäld några av "Bounty"-sagans mest
dramatiskt laddade situationer. Bokens hemska
mittparti — som skildrar kampen på liv och
död mellan engelsmän och tahitier och senare
mellan män och kvinnor — är raffinerat
skickligt berättat. Det är en hård och blodig
historia, den har en frän doft av oblidkeligt
öde — den äventyrsmättade sjösagans
våldsamma men logiska final.
De många handlande personerna är
åskådligt och övertygande framställda, från ledaren
Fletcher Christian, romantiker och idealist,
en intressant gestalt, som tyvärr alltför snart
lämnar scenen, till dramats Caliban, Matthew
Quintal.
En särskild blomma är författarna värda
för sin förmåga att ge en hygglig form åt den
nästan söndagsskolemässigt paradisiska
avslutningen.
Som helhet är "Bounty"-trilogien givetvis
en av modern litteraturs allra grannaste
historiska romaner. Den har en dubbelt
fascinerande stämning av oceanresa och
pioniärföre-tag, en frän och frisk doft av världshav och
jungfruliga länder, ett blodigt
gryningsskimmer från den nya tidens morgon. Ett härligt
stoff har författarna haft att tumla med. De
har tumlat det med kraft och smak.
Steven-son sitter visserligen — naturligtvis — säker
på sin tron, men kapten Marryat får allt
stryka betydligt på foten. Romanen borde
ges ut i två nya upplagor. En praktupplaga,
illustrerad med gamla stick. Och en reviderad
— ytterst lätt reviderad — ungdomsupplaga.
Louis Renner har utmärkt översatt alla tre
delarna. Sven Barthel
Fest i Wien
MARIANNE PHILIPS: Bröllop i Europa.
Översättning av M. Betulander.
Bonniers. 4: 25.
Det var väl Jules Romains, som med "Mort
de quelqu’un" införde det i modern
romankonst allt vanligare greppet att låta en
godtycklig, så att säga mekanisk företeelse, ett
hus, en verkstad, en bro eller dylikt, bilda
gränsen för ett händelseförlopp. Det kan
knappast förnekas, att metoden ofta verkar en
smula konstlad, men å andra sidan är det
bevis på stor skicklighet hos konstnären, om
han eller hon lyckas genomföra sin uppgift
på ett övertygande sätt. Alldeles restlöst har
inte Marianne Philips löst problemet i
"Bröllop i Europa", som handlar om människorna
i ett visst hus i Wien och vad som händer dem
en viss dag år 1933. De olika trådarna följas
en smula ryckvis och knytas aldrig helt
tillsammans. Författarinnan har tydligen med
avsikt undvikit att göra våld på verkligheten
för att åstadkomma en effekt. Det gör också
att ett och annat inslag inte blivit tillräckligt
utarbetat för att helt kunna fånga läsarens
intresse, medan andra skulle försvara sin plats
som separata noveller av hög kvalitet. Jag
tänker i förra fallet på historien om Daniel
Jonathan, den unge judiske studenten, som
deltar i något slags "kidnapping" med
politisk bakgrund, i det andra på den lyhörda
skildringen av förhållandet mellan Otto von
Wernizek och Rosita Goldös, den avdankade
greven med sin svårövervinnliga bördsstolthet
i valet och kvalet inför det dubbeltydiga
"noblesse oblige" och den varmblodiga
ungerskan med sitt krav på lyckans fullhet och kär-
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
