Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lekens företrädesrätt. Resten av romanen består
till största delen av episoder kring
målar-mästar Hodls och hans hustrus guldbröllop,
som firas av barn och barnbarn, hyresgäster
och grannar, ja, själva staden Wien, som
uppvaktar med en adress och hundra schilling
kontant. Det är en präktig fest och en munter
fest, författarinnan har verkligen lyckats fånga
något av den atmosfär som man gärna vill
förbinda med det gamla, glada Wien från
tiden före kriget, och som tydligen alltjämt
lever kvar i bakgatskvarter som det där
Luft-badgasse 12 är beläget, långtifrån de
funkis-komplex Gemeinde Wien begåvat sina arbetare
med. Det är medupplevat, det är åskådligt
skildrat, och läsaren tjusas. Men vad som
framför allt är författarinnans styrka, det är
människoskildringen. Där finns ett porträtt
i helfigur av hyresgästen två trappor upp till
vänster, Maria Ritter, den en gång
världsberömda koloratursångerskan, numera
pensionerad. Det är grandiost i sitt lilla format.
Det är ett glitter i den sjuttiofyraåriga före
detta skönhetens ögon, som gör en alldeles
betagen. Hon är en grande dame bland dessa
småborgare, men hon tar emot deras
bravo-rop för sin sång med samma naturliga
värdighet som hon en gång tog emot furstarnas
hyllning. Hon är moderligt skämtsam mot det
unga violinistgeniet i lusthuset på bakgården,
som hon med lock och list tvingar att
ackompanjera sig på festen, och hon sköter
konversationen med de bägge amerikanarna, som
förirrat sig dit, med säkerheten hos den som
instinktivt förstår att ta alla människor på
rätt sätt. Det är en helgjuten människa aV ett
slag som man endast sällan träffar vare sig
i livet eller litteraturen. Där äro de bägge
grevinnorna von Wernizek-Bolnanyi, som av
pur högfärd hålla på att svälta sig till döds
mittibland dyrbara antikviteter. Där är patern,
so"m verkar så manlig, fastän han har kjolar,
där äro de bägge utsända från staden Wien
och fader Hodl själv, som inte riktigt förstår
sig på det nya ceremonielet vid dylika
uppvaktningar, där är fru Hodl, som inte betror
någon annan än sig själv med att ordna
"överraskningarna" för festföremålen, och ett
dussin andra figurer, varenda en tagen på
kornet, levandegjord på några rader.
Den holländska litteraturen tycks vara en
fyndgruva. För inte så länge sedan översattes
Johan Fabricius’ stora trilogi och nu
Marianne Philips lilla men konstnärligt betydande
roman. Stilistiskt stå de varandra mycket
nära, och även i ett annat avseende ha de
beröringspunkter. Bägge ha sökt sina motiv
utanför hemlandets gränser, och bägge ha på
ett förvånansvärt sätt förmått leva sig in i ett
främmande folks psyke. Därom är ingenting
annat än gott att säga, men nu skulle man
gärna vilja veta någonting om holländarna
själva. Eller finns det ingen holländsk
författare som skriver bra om sina landsmän?
Thure Nyman
Schlaraffenland
VICTORIA LINCOLN: Flickan från February
Hill. Översättning av Einar Malm.
Bonniers. 5: 75.
Detta är en diktad bok om en originell
familj i Schlaraffenland, mer dikt än
verklighet, och man skulle inte heller vilja ha
det annorlunda — det innebär inte alltid en
komplimang för ett teaterstycke, att det är
"precis som i verkligheten", man måste ha
någon känsla av teater också, av rampljus och
illusion. I "Flickan från February Hill" faller
en fantasifull, teatralisk belysning över de
stolliga och älskvärda figurerna — familjen
Harris i en skranglig kåk i utkanten av en
amerikansk småstad — som författarinnan
frambesvär. Valnötsfärgad lockperuk, rouge
på kinderna, blått och plommonfärgat i
krea-tionen, därpå applicerad en skär rosenknopp,
till sist gröna glasörhängen, det är den bisarra
men inte obehagliga färgskalan i mormors
uppenbarelse. Mormor är givetvis romanens
mest lyckade gestalt och den som dominerar
familjelivet; även om boken inte visar några
banbrytande litterära egenskaper eller man
kan spå något om författarinnans kommande
utveckling, så har den i varje fall en ovanligt
saftig och färgmättad karaktärsteckning.
Victoria Lincoln har detta mjuka och träffande
sätt att pricka in den rätta glosan i rätta
ögonblicket, och med ett: sade mormor älskvärt,
yttrade mormor med en drottninglik gest,
replikerade mormor världsvant — får hon fram
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
