Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och man betvivlar till och med att det
egentligen finns något djup att loda. Det är
romanens svagaste parti.
Människoskildringen har likväl några
ljuspunkter. Där är först och främst romanens
huvudperson, Emmanuel Gollantz, en parant
figur, som författarinnan gjort con amore. Där
är vidare Rachel Léon, som till tröst för att
hon inte blivit gift med Emmanuel hänger sig
åt suffragetternas sak, en kvinna med humor
och klart förstånd. Några bifigurer ha också en
viss pregnans. Sämre är det beställt med Max
och Algernon, som förefalla mer än lovligt
urarva för att vara söner till den intelligente
och framgångsrike konsthandlaren och hans
sköna hustru. Max är helt enkelt en tungus,
och vad Algernon beträffar känner sig
åtminstone en hedning inte övertygad av denne
fullblodsjudes frenetiska hat till allt judiskt. Men
det bör ju författarinnan veta bättre. Den som
hoppas få veta något nytt om judiskt väsen
blir likväl besviken. Bortsett från Algernon
äro alla judar i boken sympatiskt tecknade, de
äro begåvade, vackra, renliga och så vidare,
medan engelsmännen utmärka sig för dumhet,
dryghet, smutsighet eller någon annan mindre
tilltalande egenskap. Även om inställningen
är förståelig, kan sättet knappast kallas
riktigt "fair". Trots det lär "Huset Gollantz" ha
blivit en stor framgång i England och
Amerika, varför man livligt frestas att invertera
Emmanuel Gollantz’ sats, att mästerverk aldrig
kunna bli populära, därför att det är så ont
om dem. Naomi Jacobs bok hör till dem som
det finns alltför gott om. Thure Nyman
Tack, Jeeves!
P. G. WODEHOUSE: Tack, Jeeves!
Översättning av Vilgot Hammarling.
Bonniers. 4: 75.
Det har sagts, att Jeeves är en av de få
gestalter i modern engelsk litteratur —
Sherlock Holmes och Soames Forsyte äro ett par
andra — som ha utsikter att bli klassiska i
samma bemärkelse som till exempel Falstaff
och mr Pickwick. Och det skall villigt
erkännas, att han samtidigt har den djupa origi-
nalitet och den allmängiltighet man kräver
av en klassisk litterär figur.
Jeeves är som bekant en betjänt, blomman
av en sekellång brittisk tjänartradition. Sin
lojalitet mot sin herre döljer han bakom en
mask av fulländad oberördhet. Han skrider
genom de vildaste förvecklingar som en bild
av den absoluta kontenansen. Hans språk är
alltid den korrekta högengelskan med en
touche av akademisk sirlighet. Sitt yrke
behärskar han med encyklopediskt vetande
om "the correct thing to do" och med en djup
människokunskap, som ger honom den rätta
lösningen till alla situationer. Och när han
för hundrade gången i ordningen klarat
hyskan, drar han sig diskret tillbaka från sin
uppdragsgivares tacksägelser och läsarens
applåder med ett blygsamt "Jag försöker
blott göra mitt bästa".
Jeeves skulle vara en skatt för vem det
vara månde, men vi få vara tacksamma för
att han inte är anställd hos till exempel
ärkebiskopen av Canterbury utan hos Bertie
Wooster, Esq. Denne unge man med gott om
pengar och ingenting att göra är Jeeves’
idealiska komplement för att inte tala om att
han vigt sitt liv åt att på sitt oefterhärmliga
sätt skriva Jeeves’ historia. Även han är en
typ, som förtjänar att leva på hävdernas blad,
typen för den sysslolöse, lätt infantile engelske
överklassgossen, som aldrig blir riktigt
fullvuxen. Han framlever sitt sorglösa
ungkarlsliv, som endast förgiftas av några gamla
arvtanter, i en liten våning i West End, på
Drö-narnas klubb och som week-endgäst på diverse
slott och herresäten. Har han någon
begåvning så består den i förmågan att alltid bli
invecklad i brydsamma situationer. Hans liv
förflyter som en Chaplin- eller Harold
Lloyd-fars, ehuru på ett annat socialt plan, och han
har något av dessa båda geniala komikers
förening av renhjärtad enfald och klipskhet.
Han råkar alltid illa ut men är osårbar. Hans
enastående litterära popularitet beror på att
han obegränsat inbjuder till skratt men aldrig
till löje och förakt.
"Tack, Jeeves!" är den första roman, som
Wodehouse skrivit över ämnet Jeeves och
Bertie. De ha tidigare figurerat endast i korta
berättelser, som nog också äro deras rätta
element. Detta hindrar inte att romanen,
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
