Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Thomas Mann: Freud och framtiden. Översättning av Pehr Henrik Törngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
ligen något sakligt givet utanför Abram, men
samtidigt äro de i honom och av honom;
i vissa ögonblick kan man knappast skilja
dem från hans egen själs makt, som
sammanslingras och skådande smälter ihop till ett
med dem; och detta är upphovet till det
förbund, som Herren sedan sluter med Abram
och som endast är en uttrycklig bekräftelse
av ett inre faktum. Det karakteriseras som
ingånget i ömsesidigt intresse, detta förbund,
i och för ömsesidig helgelse. Mänskligt och
gudomligt behov flätas till den grad samman
däri, att man knappt kan säga från vilken sida,
gudens eller människans, den första impulsen
till sådan samverkan utgått. Men i varje fall
kommer i dess instiftande till uttryck, att Guds
helgelse och människans bilda en
dubbelprocess och på det innerligaste äro "förbundna"
med varann. Vad, så lyder frågan, vore det
annars för mening med ett förbund?
Själen som de givna tingens givare — jag
vet nogsamt, mina damer och herrar, att denna
tanke i romanen är hållen på en ironisk nivå,
som den varken håller för österländsk vishet
eller för analytisk insikt. Men den ofrivilliga
och först efteråt upptäckta överensstämmelsen
har i sig något oroande. Måste jag kalla det
påverkan? Snarare är det sympati — en viss
andlig närhet, vilken, såsom rätt och billigt,
varit psykoanalysen medveten långt tidigare
än mig och varur just de litterära
uppmärksamheter utsprungo, som jag redan länge haft
den att tacka för. Den sista av dessa var
översändandet av ett särtryck ur tidskriften
"Imago", ett arbete av en wienerforskare av
Freuds skola, betitlat "Zur Psychologie älterer
Biographik" — en ganska torr rubrik, som
knappast röjer vjlka märkliga tankar den
tjänar som etikett åt. Författaren visar där,
hur den äldre, naiva, ur legenden och
folktraditionen närda och determinerade
levernesbeskrivningen, särskilt konstnärsbiografien,
upptar fastslagna, schematisk-typiska drag
och händelser, biografiskt formelgods av så
att säga konventionellt slag i sin hjältes
historia, liksom för att därmed legitimera den
såsom äkta och riktig enligt formeln "Så har
det av ålder varit" och "Så står det skrivet".
Ty människan har en dragning åt återseenden;
hon vill helst återfinna gammalt i det nya och
typiskt i det individuella. Därpå beror hela
hemtrevligheten i livet, vilket ju, om det
presenterade sig fullkomligt nytt, unikt och
individuellt utan ali möjlighet att däri återfinna det
hemvanda, endast skulle förskräcka och
förvirra oss. — Problemet i denna skrift blir nu
vidare, om gränsen mellan legendbiografikens
formelstoff och konstnärens eget liv, alltså
mellan det typiska och det individuella, låter
sig dragas skarpt och otvetydigt — en fråga
som sådan den uppställts besvaras med nej.
Livet är i själva verket en blandning om
vartannat av formelartade element och
individuella, där det individuella på sätt och vis
endast här och var sticker utanför det
formel-artat-opersonligas gränser. Månget
utomper-sonligt, mycken omedveten identifikation,
månget konventionelit-schematiskt är
bestämmande inte bara för konstnärens upplevelser
utan för människans överhuvudtaget. "Många
av oss", säger författaren, "’leva’ än i dag
en biografisk typ, livsödet hos ett stånd, en
klass, ett yrke ... Friheten i människans
livsgestaltning är tydligen nära förknippad med
den bindning, som vi bruka kalla ’upplevt
Vita’." Och helt punktligt, bara till min glädje
men knappast till min förvåning, börjar han
med att som exempel ta upp Josefsromanen,
vars grundmotiv just är denna idé om ett
"upplevt Vita", livet som efterföljelse, som en
vandring i de gamles spår, som en
identifikation, såsom särskilt Josefs lärare Elieser med
humoristisk högtidlighet praktiserar det: ty
genom tidens upphävande samlas och mötas
i honom det förgångnas alla Eliesrar till ett
enda jag i nuet, så att han om den Elieser
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
