Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Thomas Mann: Freud och framtiden. Översättning av Pehr Henrik Törngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREUD OCH FRAMTIDEN
som var Abrams äldste tjänare talar i första
person, ehuru han ingalunda är denne.
Jag måste medge att denna idéassociation
är utomordentligt legitim. Uppsatsen
betecknar exakt den punkt, där det psykologiska
intresset övergår i det mytiska intresset. Den
visar, att det typiska också redan är det
mytiska och att man likaväl som "upplevt
Vita" kunde säga "upplevd myt". Men den
upplevda myten är min romans episka idé,
och jag märker nogsamt att, sedan den dag
jag som berättare tog steget från det
borger-ligt-individuella till det mytisk-typiska, min
hemliga relation till den analytiska sfären så
att säga inträtt i sitt akuta stadium. Det
mytiska intresset är hos psykoanalysen lika
medfött som det psykologiska intresset är
medfött hos diktaren. Dess nedträngande i
individsjälens barndom är på samma gång också ett
nedträngande i människans barndom, ned i det
primitiva, ned i myten. Freud själv har bekänt,
att ali naturvetenskap, medicin och
psykoterapi för honom betytt en livslång omväg och
återväg till hans ungdoms primära lidelse för
mänsklighetens historia, för religionens och
sedlighetens ursprung — detta intresse, som
vid hans livs middagshöjd söker sig ett så
storartat utbrott i "Totem och tabu". I
ordsammanställningen "djuppsykologi" har "djup"
också tidsbetydelse: människosjälens urgrund
är samtidigt också urtid, de tidens brunnsdjup
där myten hör hemma och bildar livets
ur-normer, dess urformer. Ty myten är en livets
grundare; den är det tidlösa schema, den
fromma formel, dit livet söker sig in, i det att
det ur det omedvetna reproducerar fram dess
drag. Utan tvivel betyder det en epok i
berättarens liv när han vinner ett mytiskt-typiskt
betraktelsesätt, detta innebär en egenartad
stegring i hans konstnärliga stämning, en ny
upprymd insikt och gestaltning som brukar
vara förbehållen senare levnadsår; ty det
mytiska är visserligen i mänsklighetens liv ett
tidigt och primitivt stadium, men i den
enskildes liv ett sent och mognat. Vad han
därmed vinner, det är blicken för den högre
sanning som tränger fram i det verkliga, en
leende kunskap om det eviga, alltidvarande,
giltiga, det schema i och efter vilket det
skenbart helt individuella ändå lever: med naivt
högmod hållande sig för först och ensamt i sin
art men aldrig anande hur troget det
upprepar givna formler och vandrar i djupt
inslipade spår. Karaktären är en mytisk roll,
som spelas i en enfaldig illusion om unik
originalitet, liksom efter den egna
uppfinningens direktiv och på egen hand, men
därvid samtidigt med en värdig säkerhet, som
denne helt nyss debuterande aktör ingalunda
får genom att vara den förste eller ende, utan
som han i stället hämtar ur ett djupare
medvetande om att ånyo framställa något
rätt-mätigt-funderat, på vars vägnar han har att
bete sig mönstergillt enligt sin art, den må nu
vara god eller ond, ädel eller vidrig. I själva
verket skulle han, om hans’realitet vore att
tillskriva det unika-nuvarande, inte alis kunna
uppträda, han vore rådlös och dådlös,
förlägen och förvirrad i relation till sig själv,
skulle inte veta med vilken fot han skulle
börja eller vad min han skulle sätta upp. Utan
hans värdiga scenvana ligger omedvetet just
däri, att ett tidlöst Något återupplivats och
aktualiserats i honom; den är mytisk
värdighet, som rättmätigt tillkommer även en eländig
och värdelös karaktär; den är naturlig
värdighet, ty den härstammar ur det omedvetna.
Detta är den blick som den mytiskt
orienterande berättaren riktar på tingen, och ni ser
nogsamt: det är en ironiskt överlägsen blick;
ty den mytiska kunskapen är här
tillfinnandes endast hos subjektet-åskådaren, inte
hos objektet-tinget. Men hur vore det, om den
mytiska aspekten subjektiverades, inginge i
själva det agerande jaget och där förbleve
levande, så att detta med glad och mörk stolt-
28. — B. L. M. 1936.
x
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
