Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Thomas Mann: Freud och framtiden. Översättning av Pehr Henrik Törngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
het vore medvetet om sin "återkomst", sin
typik, högtidlighölle sin roll i världen och
sökte sin värdighet uteslutande i medvetandet
om att köttsligen reproducera och reinkarnera
vad som en gång grundlagts? Först då kunde
man verkligen tala om "upplevd myt"; och
man må inte tro att detta är något nytt och
oprövat: livet enligt myten, livet som en
invigds återupprepning är en historisk
livsform, antiken levde så. Ett exempel är den
egyptiska Kleopatras gestalt, som helt och
hållet är en Ischtar-Astartegestalt, en Afrodite
i personlig form — liksom också Bachofen,
i sin karakteristik av Bacchuskult och
dionysisk kultur, i drottningen ser den fulländade
bilden av en dionysisk stimula, vilken, enligt
Plutarchos, vida mer genom erotisk andlig
kultur än genom kroppslig tjuskraft
representerat den till Afrodites jordiska inkarnation
utvecklade kvinnan. Men detta hennes
Afro-diteskap, hennes roll som Hathor-Isis är inte
bara något kritiskt-objektivt, som först av
Plutarchos och Bachofen utsagts om henne, utan
det var innehållet i hennes egen subjektiva
tillvaro, hon levde i denna roll. Därpå tyder
hennes dödssätt: hon skall ju ha dödat sig
genom att lägga en giftorm vid sin barm. Men
ormen var helgad åt Ischtar, åt egypternas
Isis, som också framställs i fjällig ormgestalt,
och man känner en statyett av Ischtar, där
hon håller en orm vid barmen. Om alltså
Kleopatras dödssätt var legendens, så skulle
det ha varit en manifestation av hennes
mytiska jagkänsla. Bar hon inte också Isis’
huvudprydnad, gamhuvan, och prydde hon sig
inte med Hathors insignier, kohornen med
solskivan mellan sig? Det var en betydelsefull
anspelning, när hon kallade sina barn med
Antonius för Helios och Selene. Intet tvivel,
hon var en betydelsefull kvinna — i antik
mening "betydelsefull" —, som visste vem
hon var och i vilka fotspår hon gick!
Det antika jaget och dess medvetande om
sig själv var ett annat än vårt, mindre
exklusivt, mindre skarpt avgränsat. Det stod liksom
öppet bakåt och upptog av det förgångna
mycket, som det återupprepade i nuet och som
med det "åter existerade". Den spanske
kulturfilosofen Ortega y Gasset uttrycker det så, att
den antika människan alltid tog ett steg
tillbaka, innan hon gjorde någonting, liksom
toreron, som tar sats till dödsstöten. Hon sökte
i det förgångna en förebild, i vilken hon kunde
hölja in sig som i en dykarklocka, för att
sedan på en gång skyddad och förklädd kunna
bege sig in i det föreliggande problemet.
Därför var hennes liv i viss mån ett
återupplivande, en arkaiserande tillvaro. — Men just
denna återupplivande livsföring är livet i
myten. Alexander gick i Miltiades’ spår, och
Caesars antika biografer voro övertygade om
att denne velat efterhärma Alexander. Men
denna "härmning" är vida mer än vad vi i dag
inlägga i ordet; det är den mytiska
identifikation, varmed antiken var särskilt förtrogen,
men som spelar in långt fram i nyare tid och
som själsligen fortfarande ständigt förblir
tillgänglig. Den antika prägeln över Napoleons
gestalt har ofta betonats. Han beklagade, att
tidens moderna medvetande inte tillät honom
att liksom Alexander utge sig för
Jupiter-Amons son. Men att han vid tiden för sitt
orientaliska företag mytiskt förväxlat sig själv
åtminstone med Alexander, behöver man inte
betvivla, och senare, när han bestämt sig för
Västerlandet, förklarade han: "jag är Karl
den store". Väl att märka — inte "jag
påminner om honom", inte "min ställning är lik
hans", inte heller "jag är som han", utan helt
enkeit: "jag är han". Det är mytens formel.
Livet, i varje fall det betydelsefulla livet,
var alltså under antiken mytens reproduktion
i kött och blod; det åberopade sig och syftade
på den; och först därigenom, genom
syftningen på det förgångna, dokumenterade det
sig såsom äkta och betydelsefullt liv. Myten
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>