Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Thomas Mann: Freud och framtiden. Översättning av Pehr Henrik Törngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREUD OCH FRAMTIDEN
är livets legitimation; först genom den och
i den finner livet sitt självmedvetande, sitt
rättfärdigande och sin helgelse. Ända in i
döden genomförde Kleopatra helgat sin
afro-ditiska karaktärsroll — och kan man leva
och dö värdigare eller betydelsefullare än
genom att hålla myten i helgd? Bör man inte
här också tänka på Jesus och hans liv, som
var ett liv "på det att det skulle varda
uppfyllt som står skrivet"? Det är inte lätt att
beträffande uppfyllelsekaraktären i Jesu liv
skilja mellan evangelisternas stiliseringar och
hans eget medvetande; men hans ord på
korset vid nionde timmen, detta "Eli, Eli, lama
sabachthani?", var ju, tvärtemot vad det kan
tyckas, alis inte något utbrott av förtvivlan
och besvikelse, utan tvärtom ett dylikt av
högsta messianska självkänsla. Ty detta ord
är inte "originellt", inte något spontant rop.
Det bildar början av den 22 :a psalmen, som
från början till slut är Messiasförkunnelse.
Jesus citerade, och citatet betydde: "Ja, jag
är han!" Så citerade också Kleopatra, när
hon för att dö förde ormen till sin barm, och
åter hade citatet samma betydelse: "jag är
hon!".
Jag ber er, mina damer och herrar, att
överse med ordet "högtidlighålla", som jag
använt i detta sammanhang. Det är ursäktligt
och rentav nödvändigt. Det citerande livet,
livet i myten, är ett slags högtidlighållande;
i samma mån det är åskådliggörande, blir det
till en högtidlig handling, till den
högtidlighållandes fullgörande av det föreskrivna, till
begående, kult, fest. Ar inte festens innebörd
just återkomsten såsom ett föråskådligande?
Varje julnatt födes ånyo världens frälsare till
jorden såsom barnet i vaggan, som är bestämt
till att lida, att dö och att uppstå. Festen är
upphävandet av ali tid, en procedur, en
festlig handling, som avspelas efter en präglad
urbild; vad som därunder sker, sker inte för
första gången, utan på ceremoniellt vis efter
givet mönster; det får åskådlighet och
återkommer just så, som fester återkomma på bestämd
tid och som dess faser och timmar följa
varann i tiden efter mönster av den urtida
tilldragelsen. Under antiken var varje fest
huvudsakligen en teatral angelägenhet, ett maskspel,
en prästernas sceniska framställning av
gudahistorien, till exempel Osiris’ , levnads- och
lidandeshistoria. Den kristna médeltiden hade
i stället mysteriespelet med himmel, jord och
hemska helvetesdjup, sådant det återkommer
ännu i Goethes "Faust"; det fanns också
fast-lagsfarsen, den populära mimen. Det finns en
mytisk tittskåpssyn på livet, från vars
synvinkel detta ter sig såsom ett farsartat spel,
såsom teatralt fullbordande av något
högtidligen föreskrivet, såsom kasperupptåg, där
mytiska karaktärsmarionetter nysta ur sig och
uppföra en redan ofta utspelad, fastslagen och
nu åter i skämt reinkarnerad "handling". Och
det fattas bara att denna synvinkel ingår i
själva de handlande personernas egen
subjektivitet och hos dem själva tar gestalt av
spelmedvetande, festligt-mytiskt medvetande, för
att därmed skall alstras en epik sådan som
den helt sällsam framstår i "Jakobs
upplevelser", särskilt i kapitlet "Det stora
gyckelspelet", där mellan personer, som alla
nogsamt veta vad de äro och i vilka spår de
vandra, mellan Isak, Esau och Jakob, den
bitter-komiska historien om hur Esau den röde,
den arme, lurade saten, blir skojad på sin
faders välsignelse, avspelas till gårdsfolkets
förnöjelse som en mytisk-festlig gyckelfars och
tragedi. — Och är inte framför allt denna
romans hjälte en sådan livets högtidlighållare:
Josef själv, som med en behagfull sorts
religiös svindel reinkarnerar Tammuz-Osirismyten
i sin person, "låter sig vederfaras" den sönder
-slitnes, begravdes och uppståndnes liv och
driver sitt festliga spel med det som eljest
gemenligen bara nedifrån djupen utövar sin
hemliga bestämmande och formande makt: det
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
