Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Harry Martinson: Brottstycken - Dödens visshet för alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROTTSTYCKEN
DÖDENS VISSHET FÖR ALLA
Innerst står jag på dödens grund.
Döden är allas visshet. Därmed upphäver
den i djup och bredd — historien. Döden
är allas direktväg ur tiden. Lika direkt till
dödens port som forntidens människa gick
skall nutidens och framtidens människa
vandra. Sedan må man klaga över historiens
förmenta försämring och kulturidealens
förfall. Allt sådant blir smått, sett i perspektivet
av dödens alletida närvaro. Till döden har
allt samma närhet. För döden existerar ingen
historia.
Döden är ingen datosättare. Den är ett
väntande tillstånd, evigt för handen. Vi röra oss
vid dess gräns och ha lika nära till dess kyla.
Att vi invandra mot denna gåta i tur och
ordning kalla vi historia, men Döden själv
bekymrar sig inte om vår ordningsföljd. Den
äger oss, det räcker.
Här upphör avstånden. Här skimra inga
alexandrar.
Döden är varken en "sömnens broder" eller
en följeslagare till livet (växlingarna,
historien). Den betecknar inga klimakterier. Döden
är det stående Ödet, inför vilket avstånd och
växling sakna betydelse. Närhet är dödens
djupaste namn.
Endast ett arkadiskt liv byggt på
världsmödrars tro, livets psalmer, livets värdighet
och rätt vore det värdiga gränslandet.
Hittills ha kulisserna växlat och härskat
i detta eviga gränsland. Denna växling kalla
vi historia. Det är vår plikt att notera den och
möjligen lära av den. Men vi kunna inte leva
historia, ty alla försök till ett historielevande
grunda sig på en vanföreställning, som saknar
grund i livets natur och dödens stående gåta:
dödens närhet till alla.
Det har ännu icke funnits någon tid som
inte av sina egna domsprofeter utropats som
sekunda. Och under trycket av sådana
domsprofeter har tid efter tid under ständiga
strids-spasmer sökt leva historia, sökt strida historia,
sökt leva iliad, sökt dö iliadiskt. Men
handlingen eller Handlingen, som satte manligt
mot manligt och således var steril, avsatte
endast sterila blommor åt den kulturella
notationen att plocka: hjältesägner,
dokumentariskt ordnade fabler om statsmannakonst eller
statsmannakonster men aldrig bördig
frälsning: en frälsning som kunnat ge sina barn
möjlighet att dia med både kropp och själ,
det gåtfulla ödet Liv, förmjukande dödens
obevekliga närhet till alla, äktande dödens
natur i en varm, vapenlös heroism, i motsats
till den "manliga" historiska handlingens kallt
heroiska sterilitet.
#
Steget in i döden är allas. Men heroerna,
de kalla, älska att dö som något för sig, som
något historiskt över allt annat historiskt.
Under tystnad genomskådar man dem bäst,
men någon gång känner man ett inre tvång
att tala, med den dödsdömdes rätt, ty varje
människa är i visshetens namn dömd till
döden och har därför rätt till denna den
alldagligaste och djupaste av ali kritik: kritiken
över olika heroisters påstådda
bestämmanderätt över hädanfärder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
