Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Ivar Lo-Johansson: Tre berättelser - Prinsen utan krona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
och folk får arbete, sade de. Oss angår det
ju inte ...
De brydde sig inte om att jorden gick i
vanhävd, bara de hade mat för dagen. Men den
svartmuskige gubben rev sig i sitt skägg och
upprepade under de förfärligaste eder:
— Vad är det för nytta? Vad tjänar det
till, om jag får fråga? En dag tar jag och
gör slut på hela detta aphelvete, på denna
fansdjungel, kom det ihåg!
Folk log. Borgia utfodrade under tiden
djuren. Fåglarna tycktes trivas, de bytte
färgskrud alltefter årstiden, och när slutligen
våren kom, den första vår som den nye ägaren
innehade gården, skötte Borgia alltjämt troget
sina fåglar.
«
Om Borgia visste man inte mycket. Hans
börd var omtvistad, även den. Berättelsen om
att han härstammade från en svensk konung
och en rysk dam, som fött honom på en
sörmländsk herrgård, hade man icke från hans håll.
Han snarare liksom skämdes för den. Då han
stundom blev kallad "prinsen", eller ibland
"prins Borgia", hade han dock slutat att
protestera, så mycket hade han lärt sig av
trålarnas liv. Han hade flyttat mellan många
förnäma gårdar, hade aldrig blivit en pålitlig
arbetare, och till slut hamnat som hönsgubbe
på denna gård. Han var ogift, talade aldrig
om kvinnor. Så småningom hade han blivit
alltmera sinnesrubbad av en hemlighetsfull
sjukdom, som han ådragit sig i sin ungdom.
— Du skulle gifta dig, Borgia, bli som vi,
få barn, uppmanade statarna. De tålde aldrig
ogifta och barnlösa, och likväl förtalade de
alltid folk, när de gifte sig eller fick barn.
Men man hoppades endast få gubben att
avslöja sin hemlighet. Det var denna hans
sjukdom, som på bygden gjorde honom
intressant. Om lungsoten och kräftan visste man
tillräckligt — Borgia däremot hade en sjuk-
dom, som endast de rika och förnäma kände
som sin.
Den gladögde, syfilitiske gubben tvinnade
sitt skägg och försökte undkomma frågan.
— En stackars hönsgubbe, vad vill man
med mig? Fastän man kanske sett bättre
dar . ..
— Du skulle skaffa dig en flicka, gifta dig.
Du skulle ta dig en prinsessa!
— Prinsa mig hit och prinsa mig dit, en
vacker dag tar jag och gör slut på det, svarade
Borgia utan att förklara sig. Han späckade
som vanligt sitt tal med eder, vilka prunkade
likt purpur. Då kände man än tydligare
främlingskapet. Då var det, som om han ämnat
sätta på sina motståndare den hemlighetsfulla
sjukdomen.
På våren började alla fåglarna i det
ofantliga hönshuset att leka. När orrar och tjädrar
ute i skogen tog upp sina läten, när alla kryp
på marken gick i parning, när älgen fällt
hornen, begynte också dessa tropikens djur
i fångenskap att byta dräkter och få nya ljud.
Den grönsvarta korpen försökte bygga bo.
Örnarna rev ned det. Silverfasanen med
krapp-lackssigillet vid kinden spärrade upp
fjädrarna för sin höna. Guldfasanen fick något
som liknade en blommig snusnäsduk på
ryggen. I repen klängde kapucinerna och skrek.
Och pilgrimsfalken flög utan ro i buren.
Då kom folk från de andra gårdarna att se
på hönshusets innehåll.
— Här finns så många djävladjur . ..
upprepade Borgia och sirade den kortaste sats
med svordomar. Man upptäckte, att hans eder
började alltmera bli precis desamma.
Godsherren kom själv resande ut på sin
gård för att se över den ett slag, innan han
skulle flytta dit för sommaren. Han besökte
icke stallet, icke lagården, han frågade
ingenting efter grödan och jorden. Han lät sig köras
direkt upp till hönshuset. Inför sina gäster,
en flock skrattande stadsdamer, demonstrerade
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
