Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Ivar Lo-Johansson: Tre berättelser - Prinsen utan krona - En genial man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE BERÄTTELSER
han fåglarna. Fåglarna svängde sina stjärtar
till sin ägares ära. Aporna klängde i repen
och visade sina rosafärgade bakdelar. Örnarna
vände sig ett halvt varv och öppnade två par
glasaktiga, hemlösa ögon. Ägaren var mycket
stolt. Men Borgia bar sig besynnerligt åt och
började upprepa sina eder. Först när ägaren
hade farit igen, stultade han in till sig, och
det såg ut som om han hade glömt
intermezzot.
Men när försommaren kom med varmare
kvällar, bröt vansinnet ut hos Borgia. Då var
korallrevet av bacillerna färdigbyggt, hans
hjärna förstenades hastigt. Det skedde en
kväll, då de många fåglarna kände årstidens
glädje. Fasanerna tog små prydliga steg och
piruetterade. Aporna hade fått en
gummisnodd av gårdsbarnen, och de fäste den
växelvis om halsen på varandra. Tranan och
natthägern stod på var sitt ben och tävlade i
stolthet. Och pilgrimsfalken flög oroligt fram och
tillbaka i buren.
När Borgia fick syn på falken, som jagade
sig själv, fick han ett infall. Han öppnade
plötsligt stängslet och släppte ut alla djuren.
— Fågelhelvete, fansdjungel, djävladjur —
ut med er! skrek han som en galning.
En del av fåglarna ville först inte lämna
sin fångenskap. Men så flög de, en för en.
Aporna var mest nyfikna — de kilade genast
ut. Gubben föste ut alla, han kom åt, men
till örnarna vågade han sig inte. Han hade
gått för länge bland fredliga wyandotte och
leghorn.
Den kvällen förvandlades den gamla
gårdsparken till en lund med tropiska fåglar. När
folk kom till, satt ädelfasanen redan i en tall
och sov. Strax bredvid guppade sidenfasanerna
på var sin trädgren, pillrade i barren och
liknade fåglar gjorda av glas eller
kvicksilver. Guldfasanens höna satt på marken
med sin snusnäsduk över ryggen. I lindallén
klängde redan kapucineraporna och
man-gaberna. Tranan och natthägern stod på post
strax utanför buren, och i skymningsljuset
lyste den vita storken vitare än mjölk.
Gårdsfolket försökte driva djuren tillbaka in, men
de lyckades inte. Fram emot natten tog räven
paradisfågeln. De grönsvarta korparna var
de, som klarade sig bäst — de hade genast
gett sig av inåt storskogen, där de flaxade
mellan skägglaviga granar under hesa skrik
efter rov. Pilgrimsfalken flög av och an
mellan statarlängornas tak och satte sig
nervöst på skorstenarna. Men de enda, som
inte gått att få ut ur buren, var örnarna. De
satt fortfarande kvar på sina nedträckade
pinnar högst uppe i det ofantliga hönshuset
och sov, fastän dörren stod öppen. På långt
avstånd försökte gubben kasta sten på dem,
driva ut dem. Då tog man fast honom. Och
hönsgubben Borgia, Karl XV :s son, fördes
dagen därpå till ålderdomshemmet.
EN GENIAL MAN
Någon gång i början på adertonhundratalet,
på en av de stora sörmländska herrgårdarna,
vilka så ofta blivit kallade "kulturens oaser",
stod en redan då gammal man bland spånorna
i sin anspråkslösa snickarbod och arbetade
med en underlig tingest, som lik ett litet hus
fanns rest mellan kammarens fyra väggar.
Folk kom och gick förbi hans bod, några
tittade in, somliga såg förundrade ut, andra
log. De kunde inte förmås att begripa de
griller, vilka kunde flyga in i en gammal
snickares huvud.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
