Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Artur Lundkvist: Bergvandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B E R G VAN DRIN G
ändlös trappa utan trappsteg och
uppstigningen är ansträngande. Hjärtat dunkar,
händerna sväller upp och stramar när man böjer
dem, man känner sig liksom mjukt fodrad
med blod invändigt: likt ett sådant där etui
som är klätt med röd filt inuti.
Det är inte så lätt att hitta vägen, det går
så många stigar hit och dit bland
bergskrevorna, kanske uttorkade vattenfåror bara, det
syns ingen skillnad. Plötsligt tar vägen slut
vid ett getstall, vars stank omedelbart driver
oss tillbaka. Vi försöker en annan stig, som
vi finner undangömd i en klunga ricinbuskar
med övermogna, mörknade bönor. Jag plockar
några, smakar på dem och undrar om de kan
äga samma effektivitet som den härliga oljan.
Ett vattenfall susar oss till mötes,
spännande sin blanka kropp i en graciös båge
över klippkanten. Bredvid står en gammal
kvarn, en jordhydda med ett primitivt
kvarnverk, där bergbefolkningen mal sitt gofio. Jag,
som i barndomen lekt i en förfallen
skvalt-kvarn, stannar där lite och gläder mig åt
träverkets grönmossiga, liksom slickade ytor och
åt kvarnvattnets sus, som har en ton för sig.
Min följeslagare inväntar mig längre bort
och undrar väl vad jag har med den där
kvarnen att göra.
Med ens befinner vi oss mitt inne i ett bälte
av regndimma, som förvandlar dalen
nedanför till ett grönt dunkel. Och därmed är vi
uppe i bergen, omgivna av bergens värld. Där
är inte öde och ofruktbart, bergens avsatser
uppbär ofta små trädgårdar som hänger ut
över avgrunden, fruktträden växer i
skyddade skrevor, en jordfåra i klippan har blivit
till en tomatbädd. Vi träffar på små klungor
av hyddor, som halvt är grottor i bergväggen;
vi möter män till häst och — som alltid —
kvinnor med bördor på huvudet. Alla ser de
på en med djupaste allvar i blicken och hälsar
med dunkla, frånvarande röster.
Högt uppe på berget ligger en skola. Bar-
nen leker och rasar vid avgrundens rand. Den
unga lärarinnan står i dörren och- blickar ut
över dalen. Långt borta kan hon se en flik
av havet. När vi vinkar åt henne vinkar hon
tillbaka. Hon är vacker, den unga lärarinnan,
hon har hamnat i bergen och längtar säkert
därifrån. Hon verkar som en främling där,
hon är inte ett med hyddorna och klipporna
som det andra folket, utan står där mera som
mitt i en tavla. Hon ser mot havet och hon
väntar väl på äktenskapet. Hon tror nog inte
att det kanske bara blir ett pass som leder till
ett annat berg eller ner i en dal, trångt
instängd bland berg.
Denna skola kommer mig att tänka lite på
skolorna i Zululand bland kaktussnår och
rostiga stenrösen. Sjunger de här barnen lika
bra som de svarta änglakörerna? Är deras
skolböcker lika patetiskt sönderätna av myror ?
Äntligen står vi på bergskrönet, där vinden
slipat stenhällarna blanka och hala. Molnen,
som ständigt hukar och smyger bland bergen,
gäckande ens försök att bestämma hurdant
vädret egentligen är, skymmer sikten och gör
platsen ogästvänlig. Sedan leder stigen ner
i en dal igen och uppstigandets möda
förefaller bortkastad; men så är livets gång i
bergen. Där nere drar ett grönskevatten fram
och vi ser hundar springa genom långt gräs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
