Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. Juni-augusti 1936
- Artur Lundkvist: Bergvandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERGVANDRING
genomskinlig sömn, glasklar, omslutande allt,
förlamande, tranceliknande. Inunder känner
jag en spänning, en eggelse, som om jag stod
vid gränsen till nya, okända upplevelser. Den
döda anden hos detta bergland håller på att
leva upp i nattligt skuggliv omkring mig, den
andra verkligheten, som inte existerar i
konkret mening, bara skymtar likt ett mönster
i vatten genom den fasta materien.
Men det är bara ett sinnestillstånd, som
lämnar mig efter hand, och slutligen somnar jag.
*
Det är morgon och solen står över bergen.
Det nattvåta gräset fladdrar som grön eld
i vinden. En lycka genomtränger hjärtat, en
blå bölja fyller ens bröst: dagen, solen, den
fria rymden! På morgonen är vandringens
glädje som störst, dagen är orörd framför en,
välvd och rodnande som en frukt, fylld med
saft, med friskhet, med njutning. Bakom sig
lämnar man grotta och risbädd, utbrunnen
eld, förbrukad luft. Det är gott. Det är nytt
liv. Träden har tänts i lysande grönska,
buskarna dansar i vindens virvlar. Dalarna,
bergsluttningarna har inträtt i en ny dag med
sitt folk; män arbetar på marken, kvinnor
skymtar på stigarna, åsnorna bär bördor,
herdarna vakar över sina getflockar. Och vi som
går förbi känner en fläkt av getraggens och
bergsklyftornas doft.
Vandring, vandring. Upp bland bergen,
uppför branterna, upp på krönen, där man
trampar den nakna stenen och ser vida ut
över ön. Nedför sluttningarna, genom det
blommande riset, ner i dalarna, där grönskans
långa hår släpar i bäckarna.
Vem speglar där sin sorgs skönhet i källan,
vem speglar där sin ungdoms trolösa, flyktiga
glädje medan skyarna vandrar i djupet utan
att veta om någon vind?
Vi kommer allt högre och högre, in i en
ny region, en annan årstid, mera vinterlig
och karg, med kort, metallblått gräs, härdat
av kyliga vindar. Det är isländskt, tänker jag,
det är skandinavisk urtid, jökeln ligger där
bakom bergens barriär med sin väldiga,
kylande iskropp. Vad är detta för arktiska
blommor, dessa små blåa blomögon? Är det
violer, bergsvioler? Deras doft är så skygg
och sval. Det är snögränsens ensliga, djärva,
jungfruliga blommor, så fragila, så skälvande
känsliga, genomträngda av den svagaste sol,
ej lika tropikhettans tunga blommor med
deras ruttnande, blodstinna, känslolösa kött.
På en kulle krönt med svarta stenblock står
ett kors av trä, som talar om glömskan kring
något som skett, ett under eller en tragedi,
snart vet väl ingen vilketdera. Platsen är mörk
till sin natur, dyster och dragig, en
huvudskalleplats. Korpar borde ha sina bon där
bland högar av de dödas ben.
Därifrån kan vi se havet som når högt
uppöver bergen, långt upp i himlen. Snart faller
havet över oss, dess blekblå mur brister och
det störtar över oss i dånande vattenkaos.
*
Några kvinnor tvättar kläder i en bäck så att
vattnet blir grått som rök. Vi frågar dem om
vägen till Artenara. Det är en plats som de
känner, si, si, de slår framåt med händerna,
det är rätta vägen, adelante! Bäcken hinner
klarna omkring dem, grå droppar faller från
tvättkläderna och sprids som små rökfläckar
i vattnet, för att snabbt upplösas och klarna
bort.
Artenara är en lite större bergsby; där är
en bit trottoar utmed några hus; en
kyrkklocka ringer. I den skumma tiendan står en
del folk; ägaren är lika orakad som alla
tiendainnehavare, han stöder sig mot en mörk
vintunna, det luktar surt där inne av billigt
vin, som om tunnorna läckte och golvet var
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0457.html
