Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Carl Björkman: Lysekil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL BJÖRKMAN
I ännu ett minne hade hans far del. Fadern
var redan ganska gammal den gången och
hade efter frukosten satt sig till rätta med
några böcker i en av de lustiga gamla
vil-stolarna nere vid societetshuset. Och på måfå
hade fadern öppnat en av böckerna, en som
han för länge sedan skänkt sin dotter, när
hon ännu var en helt ung flicka i fjorton—
femtonårsåldern. Några sidor, som fadern vikit
ihop som förbjudna den gången voro
fortfarande hopvikna ... Och ännu en gång hade
det huggit till i honom, hans minnes gamla
reumatiska hugg igen, som kom åter var gång
han tänkte på hur snabbt alla somrar hade
styrt undan för vita segel in mot det stora
mörkret sedan han själv var en liten grabb
bara, och dessa sidor för alltid vikits samman.
Men det fanns också dagar, då han kände
sin starka kontakt med det förflutna som en
sjukdom och då han satte in allt han
förfogade över av frisk och oförbrukad kraft för
att komma bort ifrån det.
Dagar av sol. Dagar av hav och segel. Heta
klippor. Dallrande luft av lycka och begär.
Långa förmiddagar då han låg horisontellt
utsträckt, naken och skrattande på någon
av kobbarna utanför Stångehuvud. Ingenting
annat fanns än detta: han och nuet, nuet och
hans skrattande jag. Bara. Jorden på vilken
han levde i just detta enda lycksaliga
ögonblick. Han och jorden och allt vad
däruppå var i detta ögonblick: havet med alla
nakna flickor, nakna flickor i Nordsjön och
nakna flickor i Atlanten och — å! ■— alla
prisbelönta badskönheter i Mexican Bay och
de överåriga amerikanska och franska fruarna
som just nu vände sitt puder och sin
otillfredsställelse på stränderna nere i Deauville
och i Monte Carlo Beach. Paris’ gator, breda
bulevarder med förbrända löv över alla
smutsiga kafébord, och Chaplin med hans
sneda skor och en trettonåring, som han nyss
sovit hos på en bordell i Lissabon. Den
gapande Goebbels och alla kroknäsorna i hans
släptåg, en jättekaravan av vandrande judar
ifrån Berlin O. och ut emot ghettona i Prag
och Warschau. New Yorks skyskrapor och
Rachmaninoffs Concerto No. 3 i D-moll och
Hispanos senaste åttacylindriga modell och
den stora blommande rosenbusken utanför
slottet i Chaumont. En hjärnoperation i
Stockholm och en bronskopit på statssjukhuset i
Stuttgart och Einsteins relativitetsteori och
Einsteins relativitetsteori ännu en gång. NU,
NU, NU. Och förbannelse över alla döda!
Men det var just det döda, som han aldrig
riktigt lyckades komma från, det satt kvar och
värkte som en sjuk nerv i botten av hans
själ, det var på något sätt bottensatsen från
vilken han aldrig riktigt lyckades skura glaset
rent. Han dök ned i nuet, medvetet, kallt,
beräknande, fullt på det klara med att han
måste ned så djupt och dyka så långt och
länge att han ingenting såg av det som var
över ytan, ingenting längre visste om det som
var utanför nuet. Men var gång blev
misslyckandet lika katastrofalt, och efter varje
förnyad ansträngning förstod han lika klart
att den borgerliga existensens krav på
ordning, kontakt och sammanhang var något som
han aldrig skulle kunna komma ifrån och att
han var fästad vid det förflutna med trådar,
som voro långt starkare än blott pietetens.
Frustande dök han upp ur vattnet, men långt
borta vid horisonten skymtade han ännu
Lysekils kyrktorn och tornen på societetshuset nere
vid stranden. Och han förstod deras språk:
"Låter du oss sjunka i djupet, då prisger du
ett stycke av dig själv åt döden."
Det fanns ett stycke musik som han aldrig
kunde låta bli att tänka på efter dessa
hejd-lösa försök att berusa sig med nuets glädje —
det var naturligtvis Kreutzersonaten. När han
efter dagar av loj och stilla kontakt med det
förflutna fann sin korta, gränslösa glädje i
den närvarande minuten, kom han alltid att
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
