Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Leck Fischer: Gammal skuld. Översättning av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LECK FISCHER
GAMMAL SKULD
Jag mötte i går Harald på spårvagnen . . .
Vi stego båda nästan samtidigt upp på
släpvagnens tomma främre plattform, och först
då vagnarna rasslande svängde ut från
slutstationen och skuro sig in i det täta danska
decembermörkret, märkte jag, att den illa
klädde unge mannen med mössan långt ner
i pannan och en tunn, luggsliten överrock med
kragen uppslagen i nacken var Harald från
förr, pojken som hade tjänare för att bära
sina skridskor, klassens bäst ekiperade pojke
och självfallne ledare i kraft av sina rikliga
fickpengar. Han stod slapp och hopsjunken,
lutad mot stången, och vaggade i rytm med
vagnens slingrande rörelser på den ödsliga
förstadsgatan med de sparsamma hållplatserna;
då och då tittade han skyggt åt milt håll, som
om det inte intresserade honom särskilt, om
jag kände igen honom eller inte. Han ryckte
till, då jag lugnt räckte honom handen.
— God dag, Harald.
— God dag . .. Roligt att se dig. Han drog
munnen till ett förläget och osäkert leende,
men konduktören, som plötsligt stod där som
en stor, mörk skugga bakom rutan och sträckte
ut en bred hand genom biljettluckan, räddade
oss bägge från de första sekundernas
pinsamma överraskning. Vi betalade och blevo
åter ensamma. Vi sågo varandra för första
gången efter femton år.
Det är alltid underligt att möta gamla
skolkamrater. Man har gått tillsammans några
barnaår, men sedan har det hänt många ting,
och nu stodo vi här som två förlägna unga
flickor och kunde inte få i gång ett samtal.
Men jag upplevde mycket under de
sekunderna; jag såg ett stycke av det förflutna
stiga upp ur sin grav, och jag måste dra mig
till minnes .. .
Det var på skolans vind, där vi inte hade
lov att vara. Vi hade smugit oss dit upp på
frukostrasten, hade listat oss in som tjuvar
genom den breda spjäldörren, som
vaktmästaren hade glömt att låsa, och vi sutto
på golvet under den uppstoppade krokodilen,
som hängde i taket och samlade damm på sig.
Harald hade tagit av sig sina stövlar, de
präktiga, bruna, långa smorlädersstövlarna, som
han nyligen hade fått, och han öppnade
långsamt sin kniv. Prövande for han med högra
tummen längs knivseggen.
— Nå, tror du inte, att jag törs? Han såg
utmanande på mig och började skära i sina
sulor, medan han samtidigt tittade på mig.
Jag vill inte gå med eländet. Det låter som
om jag vore en dragon, när jag klampar
i väg ...
— Ja, men Harald . . .
Jag försökte hindra honom men förmådde
det i alla fall inte. Vad han företog sig, var
i mina ögon något fruktansvärt. Elan satt lugnt
där i sin vackra nya jaktkostym och skar hål
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
