Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Minnesmärke över ett årtionde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNESMÄRKE ÖVER ETT ÅRTIONDE
ligen djupgående. Ett pålitligt stöd hade
västmaktssympatierna också i de självförsörjande
kvinnorna, sådana de formats av Ellen Keys
hängivelseetik och kvinnorörelsens rättskrav
och sådana de skildrats i böcker som
"Norrtullsligan" och "Pennskaftet". Det var en ny
och betydelsefull samhällsgrupp, vars
framträngande till kulturbärande ställning Harrie
inregistrerat med personligt betingad
sakkunskap.
Studien "Anno 14" svävar likvisst en smula
i luften. Författaren gör därifrån ett hopp
direkt över till tjugotalet. "Ingenting hade
hänt i Sverige", heter det (sid. 36). Jo, det
hände verkligen en hel del, och inte minst
kastade världsbranden sitt återsken också över
kulturlivet. Ämnet kräver givetvis sin egen
undersökning. Här skall bara erinras om
typexemplen på två olika reaktionssätt,
handlingskravet och rättskravet, i den form de
framfördes i ett par representativa romaner,
Siwertz’ "Eldens återsken" och Elin Wägners
"Släkten Jerneploogs framgång".
De tre följande kapitlen utgöra bokens
kärna. Där ges på ett lysande intelligent och
kunnigt sätt en första orienterande
sammanfattning av huvudströmningarna i det svenska
kulturlivet under det skarpt avgränsade skedet
mellan Versaillesfreden och anno 1933 —
gränsåret, sorgeåret, då barbariet marscherar
in och tar säte och stämma i Västerlandet.
Man får en fyllig och rikt dokumenterad bild
av tjugotalets kulturliv, sådant det
utgestal-tades av vissa bestämda bildningsskikt och
folklager och under växelspelet av de inbördes
förskjutningarna mellan dessa.
Ett av de mest påfallande dragen i
tjugotalets historia är de kroppsarbetande klassernas
inträde i litteraturen och kulturlivet. Det hade
påbörjats långt tidigare, men först nu nådde
dessa nya intellektuella fram till dominerande
ställning, och först nu välkomnades de av en
förstående kritik. I redogörelsen för detta
IVAR HARRIE
fenomen har Harrie kunnat bygga vidare på
andras uppslag. På några individuella
karakteristiker ingår han inte men skisserar med
säker hand årsringarna inom den alltmer
starkvuxna stammen av skrivande och diktande
autodidakter. Som bakgrund tecknas femte
ståndets nyvunna politiska maktposition, dess
bildningsvägar: arbetarinstitut och
folkhögskolor, nykterhetsloger och studiecirklar,
slutligen också dess litterära grundtyper:
fackföreningspampen, agitatorn, svärmanden, modern
och kamratflickan. Mindre lyckat är nog
försöket att ge en samfälld karakteristik av
arbetarförfattarnas stil, kompositionsschema
och ideologi. Trots de påtagliga likheterna
i fråga om erfarenhetsstoffet rymmas här de
mest olikartade individualiteter. I Harries
analys röjer sig något av den borgerlige
intellektuelles svårbotade benägenhet att i
arbetarna, även som skribenter, snarast se en
grå, oartikulerad massa.
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
