Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Minnesmärke över ett årtionde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
Med en satirisk sälta, som är lika
uppfriskande även då man själv känner sig träffad,
skildrar Harrie vidare tjugotalets akademiska
ungdom och dess förmenta upplevelse av
världskriget. Vad man verkligen upplevat,
förutom litteraturen om kriget, var den
blytunga besvikelsen efter våldsfreden. Denna
ungdom hade ranglat i höjden under
ransoneringens och spanska sjukans härjningar. Den
störtade ut på valutaresor i det söndersargade
Europa. Den förläste sig på Freud och vann
en smula utlösning för sin oro i den
nyuppfunna jazzen. Åtskilligt berusad av sin egen
ungdom, av den nya värld, som tycktes öppna
sig både utom och inom människan, famlade
denna generation i ångest efter handling och
gemenskap, och den reagerade våldsamt mot
den personlighetskult och den kulturoptimism,
som med rätt eller orätt tillskrevs föräldrarnas
släktled. Tidningarnas nystartade
kulturavdelningar öppnade sig blott alltför villigt för de
skenfäktningar som utkämpades av dessa unga
ättlingar av don Quijote — eller de stångade
hornen av sig i studentpressen och
tidskrifterna. En essayistik blommade upp, där Saken
var mindre viktig, men där överorden eller
vitsandet gjorde sig breda, och där det
framför allt gällde att visa, hur begåvad författaren
var och hur många konster han kunde. Det
är inte utan att Harrie själv i denna volym
kommer genren nära med den mångordiga
uppsatsen "Kultur, teknik, radio", men
mönsterexemplen på skrupelfri fingerfärdighet
återfinner man hos Knut Hagberg. Inför den
förintande överlägsenhet, som talar ur hela detta
avsnitt i Harries bok, tvingas man likväl att
erinra om det tämligen lättvunna i ali
efter-visdom. Nu, efteråt, kan väl litet var småle
åt det gruvliga allvar varmed problem
tillskapades och ganska oväsentliga ting
debatterades. Det var inte lika lätt, då man stod mitt
uppe i dimbildningarna.
Det stora uppbrottet kom med året 1933,
då man fick allvarligare saker att tänka på.
Kraftfältets linjer ordnade upp sig med ali
önskvärd tydlighet, och det befanns, att de
flesta och bästa sökt sig tillbaka till sina
universitets vetenskapliga traditioner. Två ting
hade man i behåll: den humanitära
uppfostran, vilken denna generation som den
första i historien fått odelat åtnjuta, och den
frihet från sexuella tabuföreställningar, som
slutgiltigt genomförts i förhållandet mellan
könen. Man kunde konstatera, att reaktionen
mot kulturoptimismen förlöpt efter trenne
huvudlinjer och sålunda lett till heroiskt
sam-hällsvärn under blågula fanor, till revolutionär
solidaritet i marxismens tecken eller till
lydnad under den kristna trosparadoxen. Alla
dessa livsformer kräva handling och
gemenskap, men, framhåller Harrie rned rätta, det
gör också Viktor Rydbergstraditionen, den
stridbara humanism, som en liten minoritet
inte kunnat släppa. En och annan har i dess
fortsättning i Pär Lagerkvists geniala diktning
funnit ett stöd och en hugsvalelse.
Däremot är det ett annat ferment i den
akademiska tjugotalsungdomens intellektuella
liv, som Harrie inte uppmärksammat: det
kritiska fälttåg mot idyllen som världsbild och
litterärt program, som Victor Svanberg inledde
år 1925. Vad Svanberg efterlyste var klart och
påtagligt nog: växelverkan mellan samhällsliv
och dikt, djupa och allvarliga upplevelser.
Detta var i själva verket det konkreta
underlaget till de ofta haltlösa polemikerna i
tidskriften Fronten. Denna kritiska opposition
riktade sig såväl mot den akademiska
diktningen som mot de äldre diktare ur
arbetarklassen, vilka omkring 1920 hamnat i
borgerlig och religiös idyll, och den gick parallellt
med de yngre arbetardiktarnas målmedvetna
framträngande. Betecknande var, att både
Eyvind Johnson och Artur Lundkvist
medarbetade i Fronten. Stolpes ungdomliga
uppgörelse med Värn lund i "Två generationer"
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
