Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sellers. Har deras smak då maskuliniserats
eller har herrarnas smak med åren blivit
alltmer ensidigt kriminell? Utan statistiskt
material till vårt förfogande kunna vi inte besvara
dessa frågor. Ur litterär synpunkt är
konjunkturskiftet ingenting att gråta över, ty
kriminalromaner stå i allmänhet på en högre smaknivå
än missromanerna. Bäst är den fullständigt
oemotionella, rena detektivromanen, som blott
är öga och hjärna och sinnrikt sammanställda
fakta. Den är en isolerad litterär genre, som
blott faller under sina egna lagar och
undandrar sig jämförelser med annan litteratur. Till
denna förhåller den sig ungefär som
ingenjörsvetenskapen till konsten. Dorothy Sayers,
Frances lies och andra ha på sistone i ett
anfall av litterär ambition försökt närma
detektivromanen till den övriga litteraturen
genom en estetiskt och psykologiskt mera
utarbetad miljö- och figurteckning. Experimentet
har knappast ännu lyckats, och när det lyckas
stå vi inte inför en detektivroman utan inför
en konstnärlig roman, som händelsevis
behandlar ett kriminellt motiv. Klassiskt
mönster: Dostojevskis "Raskolnikov". Man begär
inte av en ingenjör, att han plötsligt skall
kunna måla en tavla, och hans begåvning
blir inte mindre beundransvärd för det.
Detektivromanspubliken gör likaledes klokt i att
inte av sina koryféer begära att de skola vara
diktare.
Äventyrsromanen eller "thrillern", som den
tekniska termen lyder på engelska, är i dubbel
bemärkelse en mera äventyrlig litteraturform.
Den ramlar oftast i golvet mellan
detektivromanens och den riktiga litteraturens stolar.
Författaren har vanligen fantasi såtillvida att
han förmår uppfinna en till ytterlighet
invecklad händelselabyrint med livsfarliga och
heroiska situationer men lyckas sällan gestalta
de tydligen för en thriller obligatoriska
passionerna och känsligt romantiska momenten
med ett motsvarande mått av
människokunskap och åskådlighet. Ju mera "spännande"
en thriller är till sin handling, desto
banalare och tråkigare är den vanligen till sin
personteckning. Det verkar som om författaren
i känslan av sin oförmåga att fånga livets
finare melodier ville dränka dem i ett
öronbedövande brak av sensationer, som slutligen
— mirabile dictu — genom sin monotonitet
får läsaren att gäspa. Undantag finnas — ett
glänsande sådant är boken sist på listan här
ovan.
Och nu till böckerna. Freeman Wills
Crofts är enligt populära svenska begrepp
den främste nu levande
detektivromansförfattaren. Riktigare vore att säga att han är
den här mest inarbetade och en av de bästa.
Hans karaktär är bättre än hans intelligens;
såsom ofta präktiga människor är han en
aning tråkig. Han charmerar inte, men man
lär sig mer och mer sätta värde på honom
som en pålitlig konstruktör. Typiskt är att
Crofts från början var en mycket duglig
ingenjör — det är han alltjämt som författare. Det
trollas så mycket inom denna litteraturbransch,
att det är välgörande att som hos Crofts få
bevittna ett absolut rent spel. Hans böcker
£ro att likna vid verkliga journaler över en
Scotland Yarddetektivs arbete: varje
klockslag, varje rörelse, varje undersökning och
varje förhör är omsorgsfullt registrerat med
risk att läsarens tålamod därvid sättes på
hårda prov. Medan gentlemannadetektiverna,
de eleganta genierna Philo Yance, Ellery
Queen et consortes överlåta allt så kallat
rutinarbete åt yrkets grovhuggare, sköter Crofts’
allt annat än övermänsklige hjälte, lille
kriminalkommissarie French själv även dessa
prosaiska uppdrag. Vi få på så sätt en realistisk
bild av hur en riktig detektiv arbetar och
indirekt instruktiva inblickar i områden av
engelskt liv, som vi annars inte på litterär
väg komma åt. French själv, om vars
privatliv vi egentligen endast veta att han älskar sin
hustru och sin pipa med samma trofasta och
osentimentala kärlek framstår levande ur dessa
redogörelser: en av Englands små vakthundar,
som aldrig släpper sitt bett om det byxben
han huggit tag i. "Juvelkuppen" är en god
Crofts, som utan slingerbultar går sin jämna
gång från brott till straff. Precis så kunde det
ha gått till i verkligheten, om det bara funnes
så knepiga och turbegåvade bovar.
Trovärdighetskravet på en detektivroman
bör endast få gälla dess logiska konstruktion.
Man får inte fordra att allt som händer i en
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
