Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
utgöra. Resultatet har blivit en ändlös massa
broschyrer, råd och propaganda. Här i Sverige
har ju herrskapet Myrdals varningsrop
åstadkommit ett — hoppas man — mera än
momentant intresse för befolkningskrisen (som ju är
sammankopplad med familjekrisen så att man
knappt kan skilja dem åt), vilket gett eko
i riksdagsdebatterna med deras halva löften
om barn- och moderskapspension. Mycket
vaga funderingar och löften lätta att återta
när som helst! Ty Sverige, där vi ju ha så
lätt för att slå oss till ro med vunna lagrar,
skall inte inbilla sig att det längre är något
föregångsland på detta område. Både
Frankrike och Belgien med deras lagar om
barntillägg på lönerna till alla stats- och
industri-anställda och Norge, där man planerar en
statlig utvidgning av den morspension Oslo
kommun utdelar, har hunnit längre i hänsyn
till barnets trygghet och väl. I Norge har detta
föregåtts av en stark kvinnopropaganda, där
inte minst Margaret Bonnevie med sina böcker
"Äktenskap och arbete", "Familjekrisen" med
flera varit en av de starkaste faktorerna.
Hennes sistnämnda arbete är en liten
välskriven och intressant broschyr, vari hon
redogör för sina åsikter om krisens orsaker och
dess botemedel.
Som de flesta anser hon familjekrisen vara
endast ett av symtomerna på den
patriarka-liska världens sjuka till döds. Det är ju inget
nytt — det göra ju till och med fascister och
nazister. Deras botemedel är bara litet
annorlunda än det deras motståndare föreslå.
Männen äro icke längre män, mena nazis, därför
att kvinnorna inte äro kvinnor — det vill säga
så mjuka, följsamma och lydaktiga, som endast
varelser utan egna mål och möjligheter kunna
vara mot de herrar, vilka skänka dem allt.
De vilja därför virilisera männen genom att
i ett gigantiskt blodsoffer skänka dem ali
kvinnosläktets självständighet, alla unga
duktiga kvinnors hopp om att skapa sig sina egna
liv utan att därför ge upp drömmarna om
make och barn. De ha ju som vi alla veta
med karakteristisk beslutsamhet därför gått till
verket för att på ett enda bräde avlägsna både
arbetslösheten och familjekrisen genom att
förbjuda kvinnorna ali annan verksamhet än
husligt arbete och barnafödande.
Detta är ju egentligen mycket konsekvent
om man — trots alla förskönande
tilldiktningar med deras stora psykologiska och
estetiska värden — är klar på att äktenskapet
i dess nuvarande form är en kvarleva från
den patriarkaliska och feodala världen: en
institution för att trygga mannens rätt till
egendom och legitim arvsföljd. Kvinnan har
betydelse i den, men så att säga endast som
verkställande direktör. Det är till mannen,
arbetsgivaren betalar försörj arlönen; antingen
han är ogift eller inte anses han ju som
potentiell försörj are. Kvinnan på
arbetsmarknaden är alltjämt — och nu i de svåra tiderna
mer än förr — en inträngling med mycket
litet fast fot där. Margaret Bonnevie påvisar
vasst och träffande hur föga även
socialdemokraterna i de mest demokratiska länderna vilja
dra konsekvenserna av sina egna teorier då
det gäller kvinnorna — hur de gå som katten
kring het gröt och genom alla möjliga omsvep
om att vilja "skydda kvinnorna" beröva dem
— som till exempel genom lagarna mot
nattarbete — alla möjligheter att göra sig
verkligt gällande på arbetsmarknaden. Även
morspensioner och barntillägg givas främst av dem
som botemedel mot kvinnornas lust ut ur
hemmet. "Vi vilja göra det mera lönande för
en kvinna att föda fem barn än att ta plats
i fabrik!" förklarade ju till exempel den
franska barntilläggsrörelsens ledare. Även i
demokratiska länder har patriarkatets värld
med andra ord fruktansvärt svårt att fullfölja
demokratiens tankegång till att gälla även
kvinnorna — att kunna se att en kvinna kan
vara självändamål, att hon icke närmast alltid
bara är en vehikel för familjen!
Det är egentligen här som familjekrisens
kärna ligger. Skall man anse familjens
nuvarande patriarkaliska form så värdefull att
man som i Tyskland glatt offrar kvinnornas
självständiga människovärde en bloc? Eller
skall man, som kvinnorna själva i de
demokratiska länderna sökt göra — medan männen
så att säga blundat — söka sig fram till andra
former för institutionen? Valet förefaller inte
svårt. Ty värd sådana hekatomber av kvinnlig
livsvilja och kvinnlig begåvning som nazis
haft råd med, det är den dödsdömda
patriarkaliska formen inte!
Ty att den är dödsdömd och endast kan
uppehållas med sådana konstgjorda blod-
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
