- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
511

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Eyvind Johnson: Sagan om Brasiliens land

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SAGAN OM BRASILIENS LAND

fattiglandet jag kom ifrån! Sedan har man
sina tobakstegar — en för snus och en för
tugg och en för bästa holländska schagget,
det med skepparn och tågrullen på, och en
hörna kan ni ta av till bjudcigarrer. Och
när man rutit ut sina befallningar kommer
där fram en negerslav med en tjock
handelsagentcigarr eller havanna, som det heter, och
sticker i käften på en och tänder. Och då
passar man på att fråga om maten är färdig
eller ber honom sätta fram skrivdonen med
de blålinjerade tvåöresarken, för nu kan man
ju ta och skriva hem till nån som blev kvar

i Fattiglandet och tala om "–-att här

går man bland Brasiliens folk av alla sorter
och resan den gick bra, vi blev mottagna som
dom värsta storingenjörer och officerare och
länsmän och här bugades och bockades och
Överagenten pekade med sin silverkryckkäpp
och frågade som så om Nilsson — eller
Senhor Herr Nilsson — ville vara så snäll
att ta land och facenda, som det heter,
och eftersom vädret är fint här och vi har
hälsans gåva har allt gått bra hittills. Ja här
sitter man på sin facenda och tittar ut på
sina galoschgummiträd och apelsinbusksr och
vetet blir nog bra den här skörden men jag
tänker ta mera socker och kaffe nu, kaffet står
bra i pris, och sen några tunnland sjoklad
för att ungarna ska få lite sötsaker och snask
till helgerna. För det mesta sitter jag på
verandan och skriver och ger order åt
hövdingarna och negerslavarna, jag funderar på
att bygga ny kyrka, och då och då tar jag
giggen eller stortrillan och åker runt till dom
andra godsägarna och pratar lite brasilianska
för att hålla tungan mjuk, eller också tar jag
nån av mina hästar och rider ut och tittar på
ägorna och ger nya order. Och jag längtar
inte ett förbannat dugg hem till fattigsverget,
det kan du säja till alla, och dom bästa
hälsningar och här skickar jag en tusendalersedel,
den går nog att växla om du far ner till stån

och talar med sparbanksordföranden, vänligen
August Nilsson, Senhor i Brasilien–-"

Ja, så var drömmen om Brasiliens land.

Även hustrurna drömde. De tänkte mest på
kaffeträden och toppsockerträden och
bitsockerbuskarna och på kanel och mandel och
nötter, och vill du ha peppar gå bara ut
och repa en näve som man repar löv! Och
de drömde om vetebrödsbingarna, och om
klungorna av korv och skinkor och fårbogar
i köttboden. Liksom Ek tänkte de i båge över
bergen och Stora Atlantiska Oceanen, och
tanken slog ner på en väldig, fyrkantig plats,
som Agenturen beskrivit, och bredde ut sig
över vidder av härlighet och rikedom. Hos de
flesta blev det bara en dröm, och den höll
sig i många år. Men några ville verkligen dit,
kanske mest för att barna skulle slippa hostan
i den varma luften där och för att man skulle
slippa snön på vintrarna. Och där slapp man
att gå till handlarn och tigga om kredit, för
där borta hade man som sagt både socker
och choklad, om så skulle vara, och man
behövde inte krusa någon och inte heller
lägga korn och cikoria i kaffet för att dryga
ut det.

I slutet av seklets första decennium går
Nilssons Lina och drömmer om Brasiliens
land nere i Det varma, där ekvatorns heta
dike löper som ett streck över kartan — hon
tänker att det är för att solen ska ha något
att följa och foga sig efter.

Ibland tycker hon att August är lat, och hon
gnatar och gnäller som de andra kärringarna,
men det är mest av vana. Han är äventyrlig
och tittar åt fruntimmer och talar om att man
borde gett sej till sjöss eller farit till Amerika
i ungdomens tidiga vår, när man hade sin
första fulla kraft i behåll. Och han har inte
släppt tanken ännu. Men när han tänker
djufft på saken, vet han ju hur omöjligt det
är att komma i väg.

511

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0523.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free