- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
515

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Eyvind Johnson: Sagan om Brasiliens land

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SAGAN OM BRASILIENS LAND

det skulle väl för resten vara skandalen själv,
ifall han kördes av i dag — nej, bättre
avskedshälsning får nog gammellandet hitta
på. De har fått en kupé för sig själva — för
ungarnas skull. Det är gott om ungar som
ska bli presidenter eller generaler eller vad
storgubbarna nu kallas i Brasilien: de unga
patronerna och godsägarna, cheferna och
fröknarna. Hustrurna sitter varje stund de får en
smula ro med händerna overksamma i knät
och finåker, och vid stationerna, där tåget
stannar, stiger de fram till fönstret och visar sig.

Här kliver Ek på, lastar in sig själv och
kärring och ungar.

— Jaha, nu bär det i väg till Brasilien,
som sagt.

— Ja, och nu kan dom ha sitt förbannade
land för sej själva! Storgubbarna och
fattiglapparna!

Nu är de snart ute ur Norrbotten. Landet
höjer sig upp mot södra gränsen, de har sett
ut över tunga skogar, myrland, vatten, och så
— dunkedunk — har du sitt på fan, nu tog
Norrbotten slut! Då tänker någon på att det
verkligen tog slut. Här är Västerbotten, och
det ser precis likadant ut, men Norrbotten, det
tog slut, det. Nilssons Lina går på toaletten
och lipar; August själv stiger ut på en öppen
plattform, lägger in snus och spänner ut
magen. Det är som att stå på en veranda och
söndagstitta på sina ägor. När han kommer
in igen har han fått rusk i ögat.

— Dä var då fan va dä blåser och yr skräp,
säger han.

Men Ek tar det lugnt. Man har ju vart ute
förr och sett på världen, både på järnväg och
landsväg. Han går också ut på toaletten och
tar en smygsup, men han är röd i hela ansiktet
och inte bara kring ögonen, när han kommer
in igen och harklar sig; och om en stund
börjar han sjunga och göra sig till. Snart sitter
han med famnen full av ungar och berättar om

det nya landet, om chokladen och vetebrödet,
om apelsinet och galoschgummiträden; och när
någon av ungarna undrar om det finns
tugg-gummiträd där också, menar han att det gör det
nog — i alla fall finns det ju gott om socker.
Tills vidare får ungarna nöja sig med det
svenska snasket, som bara förstör tänderna, men
man kan ju överse med det en dag som i dag.
De får kanske nya och bättre tänder i
Brasilien, där allt växer så förbannade okristligt.

Ek berättade om hur de reste genom det
feta, fina, rika och vräkiga Mellansverige och
södra Sverige. Några kommer på konstiga
tankar, ovana tankar som trögt rör sig djufft
i deras själar. Nog är det grant här nere. Nog
är Stockholm en stor och rik stad med mycket
buller och stora butiksfönster och ficktjyvar.
Visst kunde man ha en farm eller haciendare
här också, för på många ställen ser jorden
fet och god ut. Men tanken är så konstig. Den
hänger på en sträng som är spänd mellan två
fasta punkter, Brasiliens land och Norrbotten,
den far fram och tillbaka mellan dessa
verkligheter. Här i Södern finns ingen plats för
dem, men i Brasilien och därhemma — om
man nu näns kalla det så. Norrbotten reser
sig på kant och är en lång, mager och knotig
figur som står och tittar efter dem, och de
sneglar tillbaka. Bara i hemlighet, när de är
ensamma inne på toaletten, vågar de själva
titta öppet på det och se det i ansiktet. Det
låter rått men det är så: de går på dass och
känner hjärtat svida av hemlöshet. Men det
är ju inte långa stunder de kan sitta där.

— Här framlägger jag nu denna sak som
sanningens profet och apostel, sade Ek. Den
är komplicerad, som man säjer, den är full
av underligheter. Men dä skulle skrivas
nånting om den, nu, sen så många är döda. För
dom ble så djävligt lurade.

Olof såg dem framför sig. Han hade någon
gång träffat ett par som kommit tillbaka. Då

515

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free