Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Walter Ljungquist: Flyktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLYKTIN GAR
tidning eller att vi stannade utanför det öppna
fönstret till hallen, när dagsnyheterna
utsändes i radio. En stor del av
pensionatsgästerna satt ofta samlade kring högtalaren
där inne. Vi var alltid så tysta som möjligt
för att ingen skulle märka oss, men det hände
i alla fall att vi stötte på någon av herrarna
eller damerna ute i trädgården när vi smög
oss tillbaka till vår stuga. Vi hyrde huset av
en fiskare som bodde längre bort i närheten
av byn, där post- och telegrafkontor låg. Han
förvarade en del av sina fiskredskap här, och
den öppna platsen framför vår tomt ända ner
till stranden var fylld av hans nät. Hela huset
var genomträngt av doften från hans
fiskgrej or, som belamrade väggarna till och med
i köket. Vi tyckte mycket om den där doften,
och vi tyckte också om att se näten på den
öppna platsen framför vårt hus. De hörde
ihop med väggarna och marken här och med
havet, som vi kunde se från våra fönster.
I dag hängde kläder till tork mellan de
låga och knotiga fruktträden på pensionatets
område, och vi hörde slamret från
pensionatets kök och ljudet av klubborna på
krocket-planen. Jag sköt alltid ifrån mig tanken på
människorna som gick där. De var vänliga
människor allihop och de visade ingen
påträngande nyfikenhet, men det irriterade oss
att se deras självbelåtna präktighet och deras
ljumma och bekväma sätt att umgås med
naturen. Vi försökte att inte betrakta dem som
fiender, fast det var svårt. När vi på dagen
råkade komma in på pensionatets ägor eller
när vi åt våra sällsynta måltider där uppe,
uppträdde vi obesvärat och högröstat. Vi var
inte alis skygga för någonting. Men när vi en
gång satt alldeles ensamma i den stora
matsalen med utsikt över havet och telefonen i
hallen utanför ringde två häftiga signaler,
tappade vi bort vårt obesvärade sätt. Harriet
såg på mig med ett par uttryckslösa och stela
ögon, och solbrännan i hennes lilla känsliga
och beslutsamma ansikte blev smutsgrå när
blodet under den försvann. Det var bara den
första sekunden, sedan log hon hjältemodigt
så länge de kritiska ögonblicken varade, men
när de var över var det nästan omöjligt att
få henne att le. Hon bara drog upp
mungiporna med fingrarna och visade tänderna,
medan ögonen stod stora och frågande
ovanför. Det hjälpte inte att jag strök henne över
kinden och klappade hennes händer, som låg
på bordet, och var uppmuntrande och rar på
det där sättet som ser så fånigt ut och är
så prövande för utomstående. Hon satt och
såg på mig utan att se mig, och kring
munnen uppenbarade sig den där lilla trötta,
hjälplösa linjen som alltid kom mig att känna
mig så eländigt kraftlös och matt. Vi satt tysta
ända till-s en matgäst trädde in i matsalen.
Då blev vi med ens skamlöst uppsluppna,
och när vi gick ut och tornade ihop med
värdinnan berömde vi i översvallande ordalag
hennes härliga omelett utan att just då minnas
att vi lämnat största delen av den orörd på
våra tallrikar. Vi borde inte ha valt en plats
där det fanns telefon och telegraf.
Värdinnan var lite stel i sitt sätt mot oss,
tyckte vi, ända sedan den dag för nära en
månad sedan då en herre vid ett av borden
i matsalen stirrat på oss och efteråt frågat
värdinnan om inte Harriet var fru Harriet
Reissinger, konsul Reissingers maka. När
värdinnan talade om detta för oss skrattade vi
och sa, att det var inte första gången som
någon tog Harriet för konsulinnan Reissinger.
De var nämligen förbluffande lika varandra.
Och att det egendomligaste var att de hade
samma förnamn. Emellertid kunde värdinnan
i ali hövlighet upplysa bemälde herre om att
konsul Reissinger med sin unga maka sedan
någon vecka tillbaka var på resa i Schweiz
och antagligen nu befann sig mitt uppe i
någon av alperna, för både han och hon var
styva bergbestigare. Så att konsulinnan kunde
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
