Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Walter Ljungquist: Flyktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLYKTIN GAR
molnen och vandrade över havet, och den
hann snudda vid en ballongprick och
uppfånga ett par vita fågelvingar innan den
försvann. När solstrimman försvunnit och allt
var grått igen som förut hörde jag att Harriet
tystnat, och strax därpå stod hon bakom mig
och lade händerna på mina skuldror till
tecken på att hon var färdig. Jag vände mig
om. Och nu ville hon ha ett par bloss på min
cigarrett innan jag kastade den. Vi stod där
och log tyst mot varandra medan hon rökte.
Hon var klädd i en sarongliknande
strandpyjamas som slöt sig lätt och luiiigt kring
hennes sirliga, spensliga kropp. Hon var
bar-huvad. Jag såg på hennes mörka, långa hår
som föll nästan ner till axlarna och på hennes
mun som girigt sög på cigarretten och på
fingrarna som höll den samt på den fina
handleden som hade en jämn och fin solbränna.
Hennes lilla person utstrålade hälsa och en
lugn självmedvetenhet utan självförhävelse.
I den vänstra handen bar hon en handväska
i vilken hon förvarade puderdosa och läppstift
och nagelfil och spegel samt en salva mot
solbrännan fast hennes hy inte var det minsta
ömtålig. Jag tog cigarretten från henne och
drog ett par bloss på den och kastade den.
Sedan lämnade vi planen framför stugan och
gick nerför sluttningen.
Vid de upphängda näten stannade vi och
tittade på en död fisk, en sik. Vi såg ut över
vattnet som ljudlöst steg och sjönk. Och här
vid vattenbrynet tog Harriet av sig sandalerna,
medan jag behöll mina smutsiga tennisskor
på. Därefter följde vi strandens gula
skumrand, och Harriet såg ner på sina nakna fötter
medan hon gick. Hon tyckte om att se när de
sjönk ner i den mjuka sanden. Hon tog min
hand, och sedan gick vi så långt sandstranden
räckte, hand i hand som två barn. När
sandstranden tog slut slog vi oss ner vid
vattenbrynet intill några stenar medan Harriet tog
på sig sandalerna. Därpå började vi klätt-
ringen över de närmaste klipporna, som
skildes från de följande av en djup klyfta,
och då den där klyftan befanns vara för bred
att hoppa över satte vi oss på stjärten och
hasade ner i den. Där nere var svalt och
fuktigt, och vi hamnade mitt i ett slenrös och
en grupp täta, risiga buskar som vi måste
bryta oss igenom. IN är vi kommit igenom dem
fortsatte vi uppför nästa klippa. Harriet var
lättare i kroppen och snabbare i rörelserna
än jag, så hon hann före mig och stod
triumferande smärt och rak mot luften där uppe och
såg ner på mig medan jag krälade vidare
bland skrevorna. Hon log. Jag stannade och
hämtade andan onödigt länge bara för att få
se på henne medan hon stod där mot en
bakgrund av ljus. Jag ville komma ihåg konturen
av det där frimodigt uppburna huvudet på
den graciösa halsen och de smidiga
skuldrorna, och jag ville minnas den lätta rörelse
varmed hon strök tillbaka det långa håret
över örat. När jag nått så högt att jag hade
näsan i jämnhöjd med klippkrönet och var
färdig att svinga mig upp grep jag tag om
hennes fötter och låtsades vilja dra ner henne,
men hon skrek inte till som jag väntat att hon
skulle göra, och då jag säg uttrycket i hennes
ansikte släppte jag henne genast. Hon förstod
att hon skrämt mig, och med cn smeksam
åtbörd sträckte hon händerna mot mig och
hjälpte mig upp. Hiir fanns en plätt med
strävt, torrt gräs, och där låg vi en stund på
magen och bet på grässtrån och lyssnade till
stillheten. Harriet steg först upp, och så
fortsatte vi vår promenad över klipporna upp
mot höjden. Jag tittade efter elden, mon
härifrån såg man inte någon rök, och Harriet
trodde inte att det var några pensionatsgäster
som var ute. Det var säkert någon av traktens
befolkning som brände någonting. När vi
kommit ett stycke uppför höjden stannade vi
och såg ut över havet som sträckte ut sig
under oss. Vi njöt av luften som salt och
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
