Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Walter Ljungquist: Flyktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
en utflykt tillsammans med — ja, tänk,
ingenjör Landfeldt som var här för en månad
sedan. Han hade tydligen rest dit sedan han
varit här. De hade letat efter konsuln en
timme innan de hittade honom, och då fann
de hans döda kropp i en ravin, eller vad det
var. Man hade sagt i radio, att det just var
ingenjör Landfeldt som hittat honom, bara
för han var en så känd sportsman och
berg-bestigare. Var det inte egendomligt? Han
hade ju varit här. Och hallåmannen sa också,
att man efterlyste den dödes maka. Man
förmodade att hon befann sig i Paris, enär
konsuln tidigare sagt åt någon att hon rest dit för
att ekipera sig. Var det inte hemskt?
Jag måste skynda fram till Harriet för att
hjälpa henne ta upp det föremål hon tappat
i vattnet, men just som jag kom fram drog
hon upp det. Det var någonting som
glimmade, och vi stirrade på det och kunde inte
fatta att det bara var en nagelfil. Det var
faktiskt bara en nagelfil. Harriet skrattade
och såg på den. Jag måste fatta tag i hennes
arm så att hon inte skulle falla i vattnet, och
just då tappade hon nagelfilen igen, innan
värdinnan hunnit se den.
Nu ropade någon i skogen ovanför oss. Vi
var inte tydligt medvetna om det just då, men
strax därpå hörde vi det. Harriet och jag
trängdes på stenen medan vi lutade oss över
vattnet och stirrade ner i det. Nagelfilen
syntes inte till. Vi såg bara ett grönt djup
med sjötång och alger som sakta rörde sig.
Förut hade nagelfilen hamnat i det slemmiga
undervattensgräset, men sista gången föll den
längre ut. Harriet pekade just där den
försvunnit, och jag stack ner min arm så långt
jag kunde men nådde ändå inte botten. Det
måste vara djupt här. Jag sträckte mig efter
Harriets käpp som låg bredvid mig, och jag
prövade med den. Men fast jag stack ner den
pius min arms längd nådde jag ändå inte ner.
Då sa värdinnan, att kära ni, vad har ni
tappat? Det var inte någon idé, sa hon, att
leta där. Det var bråddjupt. En människa som
inte kunde simma hade drunknat här en gång.
Visste vi inte det? Vi såg med en rysning ner
i det mörkgröna djupet, och just då blev vi
medvetna om att någon ovanför oss ropade.
Det var en man. Han kom rutschande nerför
branten, och när han nått oss såg vi att det
var fiskaren vi hyrde hos. Han hade några
brev i handen som han räckte mig, och sedan
sa han att han letat efter oss länge och att
det varit telefon till oss på pensionatet. Vi
skulle genast ringa till ett visst nummer i
Stockholm som han uppgav. Det var mycket
angeläget. Vi tackade honom, och han gick.
Det var svårt att få Harriet att uppge hoppet
om att kunna hitta nagelfilen, och jag måste
formligen slita henne från stenen. Det var som
om hon blivit fascinerad av det där gröna
vattendjupet. Hon ville inte släppa det med
ögonen. Det gifta paret och notarien och den
kvinnliga amanuensen kom och tittade på oss
och sa, att snälla ni, vad har ni tappat, ni ser
så upprörda ut? Och jag svarade, att det var
ett smycke som Harriet dumt nog haft
liggande löst i väskan, och att det var ett
dyrbart och oersättligt familjesmycke, så hon var
mycket ledsen. Vi skulle senare försöka få
hjälp med att ta upp det. Det var lönlöst,
menade värdinnan. Det var alldeles för djupt
här. Då sa jag, att vi fick väl hyra en dykare
till det, och de spärrade upp ögonen och sa
i korus, att var det ett så värdefullt smycke,
kära nån!
Jag fick slutligen Harriet med mig, och vi
gav oss i väg. Medan jag gick såg jag på
breven vi fått. Det var fyra. Två av dem var
till Harriet och två till mig. Jag kände igen
stilarna på breven, särskilt på ett som hade
utländskt frimärke och var till Harriet. Jag
tänkte inte lämna det till henne nu, så jag
stoppade det på mig. Dessutom var det en
avi om ett rek till mig. Vi gick över höjden,
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
