Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Ragnar Svanström: Engelsk samtidshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR SVAN STRÖM
Det saknar inte sitt intresse att jämföra
detta omdöme med de rader han nedskrev
i sin dagbok, just som han stod i begrepp att
lämna sin post i Berlin 1926:
"Jag har funnit de tyska statsmännen
pålitliga och starka. Kan man ge uttryck åt ett
högre beröm?"
Större delen av den tredje volymen av hans
dagböcker är ägnad åt Locarnofördragets
historia, i vilken han själv spelade en mycket
betydelsefull roll.
"Vad min andel i paktens tillkomst
beträffar", skrev han i mars 1925, "så har jag
oavlåtligt under tre års tid förordat ett
fördrag av detta slag. Sedan oktober månad har
jag ofta diskuterat hithörande frågor med
von Schubert (statssekreteraren i tyska
utrikesministeriet). Dessa konversationer
resulterade i det tyska initiativet av den 20 juni."
När fördraget slutligen förts i hamn efter
månader av besvärliga förhandlingar och
ängslig väntan, var D’Abernon fylld av den
djupaste tillfredsställelse.
"Den största vinsten är att Locarno sätter
ententen mot Tyskland ur funktion. Det gör
Tyskland till medlem av västmakternas
konsortium och gör slut på den gamla
uppfattningen om Tyskland som deri ondskefulle
fredsstöraren."
1920-talets Tyskland hade i den brittiske
ambassadören en varm vän och en klok
rådgivare. På grundval av vad han upplevat och
erfarit under sin sexåriga vistelse i Berlin,
trodde han sig kunna fastslå, att det fanns
stora möjligheter att nå fram till en lösning
av stridsfrågorna, som skulle tillfredsställa
Tyskland i lika grad som det övriga Europa.
Det var endast på två håll han vädrade faror.
För det första från bolsjevismen. D’Abernon
var av den meningen, att den kommunistiska
faran i efterkrigstidens Tyskland var en
realitet, som man med alla medel måste bekämpa.
Detta är ett synnerligen betydelsefullt
vittnesmål, som är värt allt beaktande. Det står
i rak strid med det resultat, till vilket
engelsmannen Clark i sin tidigare i B. L. M.
(i februarinumret detta år) utförligt
behandlade undersökning om den tyska republikens
fall kommit. Man måste endast beklaga, att
D’Abernon ej framlagt några mera
detaljerade upplysningar rörande denna viktiga
fråga. För det andra vädrade han också en
viss -—- om ock mindre — fara från de
konservativa och reaktionära partiernas sida.
Frågan om den roll, som dessa partier spelat
i den tyska utvecklingen 1919—33, är mycket
betydelsefull, när det gäller att bilda sig
en föreställning exempelvis om
Hitlerrörel-sens genombrott. D’Abernon visar då och
då en lätt irritation över den reaktionära
obstruktionen mot samförståndspolitiken och
de konservativas förbittrade kampanj mot allt
och alla, som hade med Versaillesfreden att
göra. Mycket säger han ej därom,
förmodligen beroende på att han var fullt och fast
övertygad om att den av honom högt
beundrade Stresemann — enligt hans mening den
klokaste och modigaste statsman, som
Tyskland någonsin haft — till sist skulle utgå som
segrare ur sina många fejder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
