Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Recensioner - Nils Bohman: Chestertons testamente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHESTERTONS TESTAMENTE
dagsromantikern, det är den mest engelske
av engelsmän. Det är hela den lysande
för-fattarmentalitet, som gör Chestertons samlade
skrifter till en encyklopedi med bevingade ord
eller åtminstone med ord, som förtjäna att
vara bevingade. Det är den Chesterton, som
är så omöjlig att referera — ty hur skall man
på vanlig torr, saklig prosa kunna redogöra
för idéer, som får sin glans av sinnrika
antiteser, gnistrande infall och förbluffande
paradoxer. Det är den Chesterton, som man måste
citera ordagrant, för att hans tankar inte skall
förlora sin färg och doft, den Chesterton, som
ofrivilligt åstadkommit, att det mesta, som
skrivits om honom, skrivits av honom själv.
Varje synpunkt, som Chesterton anlägger,
återgår på en bestämd idévärld. När man
granskar hans omdöme över en sak, är det
som när man rubbar en sten och därmed
sätter i gång ett jordskred. Man får hela hans
världsåskådning över sig som en
oemotståndlig lavin, och man kämpar en stund i den
förvirrade röran av epigram, aforismer och
hugskott utan att hitta fast mark. Det underliga
med Chesterton är nämligen, att han först
rycker undan fotfästet för den, som han vill
ge ett pålitligt underlag att stå på. Det är,
som om han därmed ville påpeka, att man
först när man känner sig osäker får ett
medvetet behov av att känna sig säker.
Man kan välja vilken som helst av essayerna
i "As I Was Saying" för att pröva
sanningshalten i detta påstående. Man slår på måfå
upp en essay om detektivromaner och står
plötsligt begravd i en världsförklaring,
uppbyggd av kvickheter och nonchalanta ordlekar.
Man kippar efter andan och trampar förtvivlat
i lösan sand, tills man slutligen efter många
om och men får stöd för foten igen. Det är
en spännande och i grund och botten djupt
allvarlig lek. Den som en gång kommit
underfund med den och prövat den med behållning
lockas nämligen att upprepa den och blir
G. K. CHESTERTON
slutligen kanske helt fången av den. Däri
ligger Chestertons betydelse som apologet och
propagandist.
Den kristne apologeten och propagandisten
framträder på varje sida i "As I Was Saying".
En essay om Voltaire skildrar till exempel
i några målande rader den moderna
irreligiositetens födelse vid filosofens besök hos
Fredrik den store i Sans Souci:
"Kristendomens andliga nollpunkt
uppnåddes i det ögonblick, då dessa två torra,
smala män med vassa ansikten såg in i
varandras ögon och såg det hånleende, som var
lika evigt som en dödskalles. Där, på tu man
hand, dödade de nästan det som vi lever av."
Man vet från Chestertons föregående böcker,
att han har ett gott öga till Voltaire, men
såvitt jag kan minnas är det här första gången
han tilldelar Fredrik den store, som ju
generöst tillät var och en att bli salig på sin fason,
den yttersta skulden till kristendomens
nuvarande kris. Chesterton hävdar, att Fredrik
37. — B.L.M. 1936.
x
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
