Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Sådant kan hända här - Thorsten Jonsson: Romantikproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hjältedikt. I hans mun lägger Lewis sin
trosbekännelse. Den är inte märkvärdig. Man har
hört den många gånger förr. Men sanningar
förbli sanningar, också om dagens marodörer
och krypskyttar äro hågade att med
våldsmedel undertrycka dem. I Sinclair Lewis’
roman, som är en modig handling, en appell
och ett memento, formuleras denna
trosbekännelse så:
"När jag tänker på historiens gång,
kommer jag mer och mer till den övertygelsen,
att allt här i världen som är något värt utförts
av den fritt forskande, kritiska anden, och att
bevarandet av denna ande är av större vikt än
något socialt system." Johannes Edfelt
Romantikproblem
GUNNAR AXBERGER: Den unge Atterbom.
Almqvist & Wicksell. 6:50.
SIGVARD MAGNUSSON: Det romantiska
genombrottet i Auroraförbundet.
Bonniers. 6: 50.
Vid ett av de tillfällen då Atterbom som
officiell ledare för den uppsaliensiska
nyromantiken spekulerade över sitt förhållande
till samtiden — och därmed också till
eftervärlden — menade han att han framstod
såsom en "Tartar-Khan i spetsen för de så
kallade fosforisternas horder", såsom en
"egenkär, bister, vildsinnad partichef". Det är
troligt att hans samtida motståndare till en del
gick med på karakteristiken, även om de
säkerligen i fråga om bisterheten och blodtörsten
tänkte, att det inom Atterbom själv fanns en
klyfta mellan vilja och kunna. För
eftervärlden har emellertid det tatariska draget hos
Atterbom helt och hållet skymts bort av det
fredliga och idylliska: av hans förmåga att
spåra upp "det ljuvt oändliga i livets
inskränkthet", hans kärlek till blommande och
stilla jordiska landskap och hans längtan till
sådana land som icke är.
Men ändå finns det hos Atterbom som
ung ett om inte tatariskt så nomadiskt drag
— nomadiskt i motsats till det
idylliskt-bofasta — och det är mycket framträdande.
Medan han växte upp hade han omkring sig
en helt ostörd prästgårdsidyll, och det tycks
som om han också själv utgjort en av
medelpunkterna däri. Det var, som han i en dikt till
sin morfar, prosten Per Kernell, kallar det,
ett fridens land:
På avstånd tidens stormvind dånar;
av honom ej ett löv berörs,
så långt din fristads synvidd blånar
och klockan från ditt tempel hörs.
När han sedan kom ut i nya förhållanden,
visade sig tillvaron annorlunda än han hade
väntat, och även om han av dem han kom
i beröring med uppskattades för sin ovanliga
begåvning, kunde det inte ersätta det
för-kopernikanska tillstånd, då han, omhuldad av
sin vänliga, nästan änglalika mor, utgjorde
komministerfamiljen Atterboms medelpunkt.
Han fick svårt att finna sig till rätta, att riktigt
se sina egna proportioner och att tillägna sig
en livsåskådning som kunde ge honom
stabilitet vid brottningen med de personliga
problemen. Som människa var han under
ungdomsåren på många sätt ofärdig, odräglig
och beklaglig, och som metafysiker trots sin
aggressiva tvärsäkerhet en som i grund och
botten hade sina meningar på prov och
försökte passa ihop vad som inte går ihop.
Det är detta drag i Atterboms karaktär, som
tidigare har skymts bort av det idylliska.
I Carl Santessons böcker om Atterbom, som
båda är utomordentligt rika på både stoff och
förnämliga formuleringar, är det emellertid
tydligt framhävt. I år har nu två
undersökningar behandlande olika atterbomproblem
offentliggjorts, och i båda kan man studera
denna den unge Atterboms personlighetskamp.
Mera lättillgängligt är den klarlagd i Gunnar
Axbergers avhandling "Den unge Atterbom",
där de psykologiska frågorna tas upp i ett
stort och synnerligen väldokumenterat
sammanhang, men också Sigvard Magnussons
undersökning om "Det romantiska
genombrottet i Auroraförbundet" ger mycket
väsentliga synpunkter på frågan; han har nämligen
noggrannare och tydligen mera korrekt än
den tidigare forskningen följt Atterboms
filosofiska utveckling under tiotalet.
Axberger betraktar i stort sett Atterboms
ungdomsutveckling som en strid mellan två
olika huvudtendenser inom honom: dels en
handlingskraftig, positiv sida, som framträder
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
