Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Sigfrid Siwertz: Två dikter - Svek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
TVÅ DIKTER
SVEK
Vad det är svårt att minnas svek,
när minnets väsen dock är trofasthet.
En vinglös kust, en öde strand
med sömnig dynings tunga andetag,
ett dimgrått, dävet, slocknat skymningsland,
där någon vandrar, som jag tror är jag,
och någon glider fram och tar min hand
och går med mig bland döda strån och sand.
Mitt hjärta hälsar dig med ångestslag,
du stumma, bleka kvinnohamn
ur dimmans djup, ur gråa intets famn.
Jag vill ej veta vem du är,
jag vill i blickens djup ej se,
jag anar, att det döljes där
ett bittert, outsägligt ve . . .
Förgäves, vinden mumlar ren ett namn,
som jag skall minnas till min grav.
Du stackars barn, som gav och gav
så vilt, så stumt, så utan sans
som på en spillra i ett strandlöst hav!
Å, dessa kyssars bett och sting
och denna mörka vanvettsglans
i ögats stora, svartblå irisring! . . .
Och detta nu ett töcknigt ingenting . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
