Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Irja Browallius: Från vår till höst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRJA BRO W A LLI U S
gråta under sången för att sedan komma hem
och helt upprörd tala om domen och de
yttersta dagarna. Hon var frälst.
Skogvaktaren ömkade henne. Det skulle aldrig fallit
honom in att knacka på hennes dörr någon
kväll. Just nu, när han stod där trött och
hungrig, förargade hon honom mer än
vanligt, hans uppmärksamhet drogs bort från
det han hade för händer. Plötsligt slant
kniven. Han skar sig kraftigt i vänstra
handen och såg blodet från såret rinna ner över
handleden.
— Så där ja, sade han förargad. Nu skar
jag mej. Ge mej något att vira om!
Flickan ojade sig, slog ihop händerna av
förskräckelse, när hon såg blodet rinna, blev
stående en lång stund mitt på golvet och
började till slut fara fram och tillbaka för
att få tag i något att binda om såret.
— Söte Gud, sade hon upprörd. Jag kan
rakst inte tåla se biogen rinna.
—- Var nu inte så vimsig, svarade
skogvaktaren bryskt. Skynda dej, för fan! Och
så i milt förmanande och överseende ton: Slå
vatten i ett handfat. Hämta en ren handduk.
Var nu inte så dammig på löftet!
Han flinade lite åt sin kvickhet, klämde
ihop sårkanterna med sin magra, knotiga
hand, gängade armen, där musklerna rörde
sig som smala remmar under det vita skinnet,
baddade med något antiseptiskt och bad flickan
binda om det. Han förklarade hela tiden, hur
hon skulle göra. När hon äntligen var färdig,
tog han fram pipan, stoppade den,- tände och
satte sig till sist vid köksbordet och drog
djupa, sugande bloss, medan han tigande
följde henne med ögonen.
— Du skall inte steka haren hel, vet du
nu det? frågade han spydigt.
—- Naturligt, sade flickan.
— Vet du, att du ska skära den i bitar då,
och så såsen, hur den ska vara?
— Jag har stekt hare så många gånger,
så ve det här laget kunde jag till och med
laga den i sömnen, förklarade hon
föraktfullt.
— Det får vi se, svarade skogvaktaren. Han
reste sig och gick tyst in i kammaren och
började med en del skrivarbete, som han snart
skulle ha färdigt. När han satte sig till rätta
vid sitt skrivbord, kände han sig ändå tröttare
än nyss. Livet föreföll honom ett ögonblick
ganska slitsamt. Han tänkte på att det skulle
bli ungefär likadant i morgon, i övermorgon,
varje dag, men glömde strax denna tanke. Han
grubblade sällan, levde sitt liv utan några
särskilda föresatser, trodde absolut inte på Gud,
möjligen på djävulen. När man kallade honom
fritänkare, skogspolis och flickjägare ansåg
han detta vara högt beröm. På det hela taget
var han ganska belåten med sin tillvaro. Han
visste, att man inte kunde begära så värst
mycket utöver arbetet, och detta trivdes han
bra med. Doften i skogen, tystnaden mellan
träden, skogsfåglarna, som skrämda lyfte, när
han gick stigen fram, vildmarken och dess
djur, hela denna välkända men alltid lika
lockande värld drog honom ständigt till sig
med ny kraft. Han kunde i själva verket inte
tänka sig någon annan tillvaro. När han var
hungrig, åt han, när han arbetat, vilade han
sig, när han fick syn på någon trevlig flicka
i ett torp i skogen, slog han strax sina krokar
kring knutarna, rättade på hatten med den
lilla fjädern, ställde sig med armarna i kors
över gärdesgården och retades en smula,
medan han klatschade med ögonen. Hans
attacker utmärktes alltid av en viss ledig
nonchalans, som nästan aldrig förfelade att
göra verkan. Snart firade han bröllop på
skogens mossiga bädd. Efteråt skrattade han
retsamt och överlägset åt varje litet äventyr.
"Flicker är egentligen tråkiga", tänkte han.
"Det skulle fan gifta sig."
Han antog, att de fann behag i honom,
därför att han var en stilig pojke. Det före-
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
