Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Irja Browallius: Från vår till höst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN VÄR TILL HÖST
när han går milla stuga och veboa", sade man
om honom.
En tidig majmorgon hade de beslutat sig
för att göra en skogsvandring genom delvis
ganska jungfruliga marker bort till en liten
skogssjö, där folket sade, att näcken bodde.
Skogvaktaren var klädd i gröna spetsbyxor,
hade en skinande vit skjorta med nervikt
krage och pullover i rost och grönt. Han bar
ränsel med matsäck och en kaffepanna
dinglande i remmen. Den nya bössan låg lätt
i hans hand, fjädern i hatten fläktade lite för
vinden. Hans manlighet var överväldigande
och betvingande, och han kände det. I
proportion till denna hans oerhörda maskulinitet
blev syster kvinnligt mjuk och stilla. Hennes
lite grova drag med den ojämna hyn slätades
ut, färgen steg på kinderna, ögonen fick glans.
Själva hårets mjuka fall kring pannan tycktes
annorlunda än vanligt. Hon hade grova skor,
vindtygskj ol, en käck sportblus med artistisk
röd- och vitprickig sidenknut vid halsen och
bar hatten i handen. Om skogvaktaren hade
haft sinne för det, skulle han ha märkt den
alldeles särskilda svikt med vilken hon gick,
den drömmande loj het med vilken hon vilade
i gräset, men det undgick honom alldeles. Han
gick med tysta, lätta steg, visade syster ett och
annat, som hon annars inte skulle ha förstått,
men vilket han kände till genom ständiga
vandringar ute i markerna. Där hade haren
tryckt i skydd av det höga, torra fjolårsgräset,
här hade han skjutit en grävling en gång.
Denna lilla grönskande stig var växeln, där
djuren från norra och södra skogen möttes på
sina vandringar. Vid det gamla, halvt
igenvuxna sandtaget, där smultronen mognade på
södra sluttningen om somrarna, gick
morkull-sträcket fram. Han talade och talade, han hade
en känsla av, att hon förstod detta på ett helt
annat sätt än någon annan kvinna han
någonsin träffat förr. Hon lyssnade tålmodigt. Nya
impulser vaknade inom honom. Han började
tala om en del projekt han hade, nya idéer
som han hade fått, då det gällde att sköta
skogen eller fodra djuren under svåra vintrar.
Syster svarade fåmält. Morgonen var
underbart frisk och skön, knopparna på träden
svällde, solen tycktes stråla med nytt behag.
Det hade regnat lite och skulle snart komma
en ny skur. Fåglarna förde ett öronbedövande
väsen i träden. Till sist kommo de upp på ett
berg efter en mödosam spurt. Då låg
skogstraktens trädstråk nedanför dem i vårljuset.
Skogssjön nedanför liknade ett mörkt
brun-blått öga, som blänkte hemlighetsfullt och
lockande. Detta var ödemarken, tänkte syster.
Hon fick en känsla av att de två voro alldeles
ensamma, miltals omkring fanns inga andra
än skogens vilda djur. Hon glömde bort byn,
människorna, allting, vände sig om och såg
på mannen bredvid sig. Och han förstod
henne, tog henne, bar henne bort under
granarna och firade åter bröllop som så många
gånger förr under sitt skogsliv.
Fram emot middagen gingo de hem, och
då kände de båda, att allt var förändrat. Vid
vägskälet på vägen till byn skildes de under
tystnad, och syster skyndade på folktomma
genvägar hem. Hon kände, att något oerhört
hade hänt henne. När hon fick se byns hus,
greps hon av skräck. Tänk, om någon förstod,
vad som skett. Hon grät förtvivlat och
övergivet hela kvällen. Hon förstod ingenting, hon
förstod inte sig själv, hon förstod inte hela
detta märkvärdiga och besynnerliga liv.
"Jag måste naturligtvis gifta mig med
honom", tänkte hon. "Jag måste göra det, som
det nu är."
Tanken gladde henne inte. Hon hade också
en känsla av att hon på något sätt måste
legitimera deras förhållande. Alla människor
måste förstå, att det var något allvarligt, men
först och främst måste hon binda honom
vid sig, om det nu var så, att detta skulle
få några följder.
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
