- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
594

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Irja Browallius: Från vår till höst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IRJA BRO W A LLI U S

När han kom in nästa dag, betraktade hon
honom forskande för att utröna hans
sinnesstämning, men nu märkte hon till sin
förskräckelse, att hon inte genast kunde pejla
hans tankar, så som hon förut trott sig kunna
det. Han å sin sida hade också tänkt en del,
sedan de skildes. Först och främst hade han
sagt till sig själv: "Jaså, hon var i alla fall
inte ett dugg olik alla de andra. Jaså, det
gick så lätt." Hans intresse för henne svalnade
ögonblickligen, och han begick det felet att
på sätt och vis jämställa henne med vilken
landsflicka som helst. På visst sätt var han
besviken, men det struntade han i. När han
såg henne så skygg, nästan ödmjuk, stilla, med
ett egendomligt skimmer i ögonen, blev han
ändå säkrare. Hans fåfänga hade visserligen
redan firat en seger, men den skulle bli ännu
större, ty han skulle också gifta sig med henne.
Med ett slag förstod han, varför hon var så
osäker, och därför tänkte han, att hon skulle få
göra det första närmandet, ty det skulle göra
hans ställning säkrare. Han satte sig i soffan,
lutade sig tillbaka, tände en cigarrett och såg
på henne överlägset under halvslutna ögonlock.
Hon blev mycket nervös, tog ett handarbete
och började sy, medan händerna hela tiden
skakade så, att hon endast med uppbjudande
av ali sin sinnesstyrka kunde föra nålen rätt.

— Om vi skulle gå i kyrkan tillsammans
i morgon, föreslog hon med återhållen
spänning. Hon var angelägen att visa sig
tillsammans med honom och tänkte, att han nu skulle
förstå, att det hela egentligen var en allvarlig
historia.

Han blev genast vansinnigt glad, att saken
avancerade så fort. Ja, han blev så glad, att
han inte kunde behärska sig.

— Visst fan gör vi det, brusade han ut.
Det är jag med på, må du tro. Han tänkte
genast på vad alla skulle säga och pöste a\
belåtenhet. Och så småningom gifter vi oss,
sade han och satte sig bredvid henne.

— Ja visst, sade hon lamt. Ja visst.

Då drog han henne intill sig och talade
sådana ord, som ban brukade använda vid
ömma tillfällen, men när hon skyggt drog sig
undan, blev han inte stött utan sade
und-skyllande med ett bullersamt skratt:

— Jaha, det är lite ovant för dej det här.
Fruntimmer blir ofta nervösa och så, det
förstår jag så väl.

Han började gå fram och tillbaka i rummet,
medan han tänkte över situationen. Medan
han gick där, blev han allt gladare till mods.
Han kunde inte förstå, att hon satt där i soffan
med handarbetet i knäet, medan tårarna sakta
sipprade nerför kinderna.

— Äsch, lipa nu inte, Elida, sade han
övertalande. Det här är väl inget att lipa för.

Så ställde han sig vid fönstret och såg ut
över den lilla trädgården, där körsbärsträden
redan stodo vitblommande och snödroppar
spirade i gräset.

— Ser du, sade han plötsligt. Ser du, så
mycket kråker, det finns inga värre rovdjur
än kråkåsen.

Han grep bössan, rusade ut och började
skjuta, så att det ekade i skogen. Skott på
skott föll. Det liknade en segersalut.

"Jaså", tänkte hon genast. "Han är så glad.
Han tror, att han har mig fången för hela
livet, men han kanske bedrar sej. Och sådana
ord han använder sedan. Sådana ord skulle
han inte ha använt för några dagar sedan."
Hon kände redan något, som liknade hat, stiga
upp inom sig.

Den följande tiden talade han om för alla
människor, att han och syster Elida snart
skulle gifta sig. Han gick också på auktioner
och köpte mahognypiedestaler, servetter och
borddukar. När syster Elida slutat sitt vikariat,
följde han henne till tåget, stod där bredbent
och säker och förde två fingrar till hatten, då
tåget ångade bort. De skulle skriva till
varandra, hade de bestämt. Syster Elida grät

594

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0606.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free