- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
595

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Irja Browallius: Från vår till höst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN VÅR TILL HÖST

hela vägen på tåget, anlände gråtande till sin
nya plats, tog gråtande sin nya tjänstebostad
i besittning, satte sig på en ny, vit
flickrumssoffa och tänkte, att livet var slut. Hon skötte
sitt arbete ganska dåligt och fick många
reprimander av sin chef. Varje kväll grät hon sig
till sömns. Till slut förstod hon, att hon inte
skulle få något barn. Då kom ett märkvärdigt
lugn över henne.

"Jag behöver inte gifta mig", sade hon till
sig själv. Hon upprepade denna fras
oupphörligt, och till sist kände hon en oerhörd
glädje och lättnad. Nästa gång det kom brev
från hennes fästman, kastade hon det i
kakelugnen och svarade inte. Så gjorde hon också
med de följande. Skogvaktaren blev
emellertid orolig, när han inte fick svar. Han var
inte van vid att bli nonchalant behandlad.
När det gått en tid fick han plötsligt ett brev
från syster Elida, som helt kort förklarade, att
allt var slut dem emellan. Ingen förklaring,
endast några hastigt nerskrivna ord. Då kände
han det, som om han träffats av ett slag. Först
blev han oerhört förvånad, sedan förbittrad,
till sist började han grubbla över detta
ofattbara, som hänt honom. Han medgav för sig
själv, att han aldrig varit så medgörlig mot
någon kvinna förr, han hade faktiskt gjort
allt, hon bett honom om, och ändå måste det
inte ha varit nog, tänkte han. Han gick igenom
hela deras samvaros alla händelser från början
till slut, men kunde ändå inte förstå
anledningen till hennes plötsliga kyla.

"Hon har fått tag i någon annan", tänkte
han plötsligt. Då såg han rött och tänkte:
"Jag ska fara dit, där hon är, så lätt ska hon
inte komma undan."

När folk frågade honom: "Nåå, ska du
inte gifta dig snart?" svarade han på måfå:
"Det är inget bestämt" och tillade för att göra
det hela trovärdigare: "Elida är hemma och
syr", ty han hade hört, att fruntimmer, som
skulle sätta bo, brukade hålla på med hand-

arbeten av olika slag. Han började till sist
undvika folk för att slippa se deras förargliga
miner. Lördagar och söndagar satt han inne
och småsöp, men flickor brydde han sig inte
längre om. De äcklade honom rentav.

En kväll, när han kom ner till
handelsboden, steg en av byns flickor fram och
frågade helt fräckt:

— Hur står det till med fästmöa
nuförtiden? medan alla grinade i mjugg och
nödtorftigt dolde sina skadeglada miner.

•—• Å jo, fick han fram. Jag skall resa till
henne på lördag.

Innan han visste ordet av, var det sagt, och
verkan av orden följde genast. Alla ansikten
slätades ut i fåraktig och onyanserad
likgiltighet med ett drag av besvikelse, som icke
undgick honom. När han kom hem den kvällen,
söp han sig full, men på lördagen klädde han
sig i sina bästa kläder och for bort till den
plats, där syster Elida var. Ilska och sårad
fåfänga tärde på hans själ. Nu skulle han
fara till henne och "se henne i vitögat", som
han kallade det.

Syster bodde alldeles ensam i ett litet rött
hus med vita knutar. Hon såg nu tillbaka på
det, som hänt henne där borta i skogen, med
resignerat lugn, det var en episod och
ingenting annat. Hon tyckte själv, att det låg en
oöverskådligt lång tidrymd mellan den
föregående vårens sollysta värme och knoppande
träd och denna hösts klara, liksom vassa ljus,
vilket hon föredrog. Först hade hon trott, att
hon skulle dö av ånger och skräck, men till
sist märkte hon, att man inte dog så lätt av
sådana skäl. Hennes lugna säkerhet återkom
och hon såg lika oberörd ut som förr.

"Livet är sådant", tänkte hon, "man måste
ha erfarenhet", men när hon sade det, kände
hon ändå ett svagt tvivel stiga upp inom sig.
Då slog hon bort alla tankar. Dock fanns det
något, som hon fruktade över allting annat:
hans återkomst, ett nytt möte, kanske en upp-

595

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0607.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free